Alla inlägg den 2 december 2018

Av linnluvlee - 2 december 2018 21:21

Godkväll bloggen, inget uppmuntrande inlägg här inte men kanske mår jag bättre efter jag printat ner det som gör mig ledsen. Thor skulle ju födas om två dagar egentligen. Så ni kan ju föreställa er hur det känns just nu ikväll när det närmar sig den dagen som skulle blivit den lyckligaste dagen i mitt liv typ och så blev Thor en stjärna på himmelen istället för en levande liten bebis.


Mamma o pappa älskar och saknar dig så! Lilla Thor

 

Går ju tyvärr inge bra o fota stjärnorna på himmelen , men brukar kolla på dom o tänka att Thor är en av dom. Å att han finns där uppe och har det bra.


Saknar min lilla bebis så enormt mycket! Å den känslan som infinner sig nu är en känsla av att det känns som man drunknar i sina egna andetag för man e så ledsen. Å det känns så jobbigt att det är söndagkväll o att jag snart ska upp och gå till jobbet. E tur det bara är fem timmar jag ska vara där och behöva hålla undan gråten för annars skulle jag fan inte klara det, inte imorgon alltså.


Så trött på alla förståsigpåare och människor som säger att "det är väl bra komma ut lite och jobba och få annat att tänka på?" Det är inte bra nånstans! Det får mig bara att må sämre för det sätter bara press på mig och tvingar mig att dölja min sorg och stänga inne mina känslor som endå kommer att bubbla upp och explodera förr eller senare. Hade varit bättre för mig att bara få vara hemma och få ta itu med sorgen först men man känner sig ju så tvingad o göra som folk säger ;(  Så jag hoppas bara inför varje dag innan jag kliver ur bilen att jag tar mig igenom dagen utan att börja gråta o bryta ihop förrän jag är på väg hem igen. Så det finns inget bra med att komma ut nu. Inte såhär tidigt. Senare absolut ja, men inte redan inte för mig.


Å näe det är inte som att man får "annat att tänka på" för det är inte precis som att man glömmer bort sorgen och att ens barn har dött. Så man tänker inte på "annat" bara för att man tvingas vara på ett jobb redan nu, man försöker bara göra allt man kan för att inte visa vad man tänker på. Det efan helvetet på jorden nu o leva, när omgivningen inte förstår hur fruktansvärt jobbigt detär att göra såna där vanliga saker nu när ens barn har dött.

Bara en sån sak som att åka till affären för att handla mat nu e fan asjobbigt. Å igår så var jag tvungen att åka och handla för vi hade knappt nån mat kvar hemma o det fanns bara tre droppar shampoo kvar i flaskan upptäckte jag när jag stod i duschen ;/ sambon handlar så lite när han handlar så det tar ju slut direkt. Så jag for och handlade mat igår för 3000 spänn bara så jag skulle slippa fara dit igen på ett bra tag. Men det e jättejobbigt att bara vistas i en mataffär numera, allt folk överallt o vart man än tittar så ser man barnvagnar och så är det jobbigt när man kommer till kassan och så måste man titta rakt på en människa, sån enkel ögonkontakt klarar jag inte ens av längre, inte nu efter att Thor dog. Då vill jag inte vara bland människor längre, jag klarar inte av där det händer mycket o är mycket folk o ögonkontakt e jättejobbigt. 

Varför är det så egentligen ? Att man upplever att en sån sak som att bara gå in i affären o köpa mjölk e jobbig när man har drabbats av en tragedi och är helt knäckt? För ja menar man behöver ju egentligen inte skämmas för det är ju inte som att det är ens eget fel att man har drabbats av en tragedi, det var ju bara så det blev, det var juhelt enkelt bara vår "tur" nu. Så varför upplever man det så jobbigt att ens prata med nån bara några meningar och bara ens titta på andra människor. Det e ju inte som att det är vårat fel att vårt barn dog.

Läkarna har ju till o med sagt att det antagligen inte hade gjort någon skillnad om vi hade kommit in tidigare.


Å eftersom jag hann gå med i liberoklubben så möts man av rabattkuponger på blöjor när man går till brevlådan och hämtar posten för o inte tala om alla mejl man får nu när det börjar närma sig tiden för den tiden förlossningen skulle ha varit, så nu tycker dom att det är läge och skicka ut alla mejl om förvärkar och vattenavgång och bla bla bla, så det är dags för det nu? Jag tycker faktikst att all sån där information får man alldeles för SENT! Detsamma med föräldrautbildningen och allt man ska få veta för att förbereda sig inför förlossningen och information om hur sparkar känns, förvärkar, vattenavgång , när förlossningen och allt sånt startar, allt sånt kommer alldeles för SENT! Tänk om jag hade kunnat fått all sån information när jag var i vecka tolv, då kanske livet hade sett annorlunda ut nu. Men näe all sån där viktig information som man behöver veta nä den ges inte förräns efter vecka 25 eller nåt. Alldeles för sent för en förstagångsgravid. 


Så fattar jag mig inte på folk på instagram, har fått hur många meddelanden som helst nu med förfrågningar av olika slag på bebisprodukter som "följ ditt barns utveckling med vår bebisfilt" som exempel och jag har bara lust att skriva tillbaka till dom att hur ska Thor få med sig den upp till himlen eller tycker ni jag ska gräva ner den tillsammans med mitt barn på kyrkogården? För uppenbarligen har dom inte läst texten eller en endaste hashtag innan dom gillar bilden och skickar sina grattis och glada förfrågningar. Men såklart så orkar man inte förklara för varenda människa


Livet e inte lätt när det går fel. Så förut idag satt jag och kikade på en del av alla bloggar som jag brukade följa förut. Jag slutade ju följa varenda en efter vi förlorade THor. Jag kan liksom inte relatera till deras underbara bebisliv. Såklart jag är glad att det går bra för dom, men jag kan liksom inte relatera till att livet är bra. För näe det är inte bra, längre. Vårt barn har dött och det förmörkar även sånadär bra saker som att det är roligt att vi har en ny skoter och en fin båt som vi ska döpa om till Thor.. Tyvärr så förminskas glädjen av dessa glädjeämnen i livet av att vi förlorade vårat barn. Å hur mycket man än försöker låtsas och intala sig positiva saker så är det fortfarande den bistra verkligheten man lever i.

Så det blir svårt att relatera till folks lycka när ens eget liv slås i spillror.


Så idag är det ju den första advent så vi har tänt adventsljusen, å jag ska fylla i vad vi gjort i Thors minnesbok som vi fick av spädbarnsfonden. Lagade köttbullar till middag. Kan inte förstå varför jag har blivit så besatt av just köttbullar, men jag tror det är för att jag åt det i början när jag var gravid med Thor, så det blir nån slags omedveten tröst att käka det hela tiden nu. Annars så lyssnar jag bara på musik nu under kvällen. Ska gå och ta min spruta nu strax med.

Satt o kollade på familjen Hammarströms igårkväll på tvn. Var kul och intressant o se en familj som hade samma målmedvetenhet och beslutsamhet som jag hade när jag var yngre med dansen. Kunde inte låta bli och undra hur långt jag hade kommit om jag inte hade fått min första blodpropp som satte stopp för allt. För när jag väl har ett mål då finns det inget som kan få mig att tappa fokus eller sluta förräns det e uppfyllt. Det e få männsikor som har samma fokus och vinnarinstinkt och det där drivet som man behöver om man ska nå toppen. Det e det som skiljer ut dom som lyckas nå hela vägen från dom som inte gör det, med talang såklart. Tänk att man var så vältränad så man dansade och tränade i 22 timmar i veckan. Och så nu känns det tungt att ens gå 500 meter med mitt ben sen den senaste proppen. Tänk om jag hade blivit lyssnad på den första gången. Vilket lidande och vilken tid det hade sparat mig i livet. Å så hade jag inte ens behövt få den här proppen i somras då ens. För det bekräftade ju bara det jag redan vetat i tolv år men som ingen läkare hade lyssnat på. Nu har jag iallafall bara ett mål. Thor ska få ett levande syskon! Punkt slut!


Så jobbigt och frustrerande bara eftersom att hade vi gjort som jag hade sagt så hade jag med största sannolikhet varit gravid redan nu men så eftersom jag återigen inte blev lyssnad på så får vi vänta till januari vilket känns som att vänta i en hel evighet. Det e ju bara lite drygt en månad men det känns som hundra år tills dess. Å så är det jobbigt mest också för att jag känner mig själv så väl så att jag vet att jag kommer att må bättre när jag är gravid med Thors syskon och dom som säger annat dom känner mig bara inte men jag VET att det är så för är det nånting jag har fått under alla åren som gått så är det självinsikt.




Presentation

Fråga mig

39 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20 21 22 23
24
25 26
27
28
29
30
31
<<< December 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se