Alla inlägg den 21 december 2018

Av linnluvlee - 21 december 2018 13:43

 


Har snöat lite smått idag också så minnesplatsen hade blivit helt igensnöad så var ute o grävde fram den nyss och ställde dit den fina lyktan med lampor som Thor fick i julklapp


 


Längtar till jul när vi ska stanna till lite på kyrkogården innan o tända ljus för Thor o så. Känns dumt o säga att jag längtar till att besöka kyrkogården men det är ju där Thor finns o det e ju honom jag längtar efter o enda platsen han finns på är ju där. Så då blir det ju att jag vill åka dit och tycker om att vara där där där han är.


Lite jobbigt bara att kyrkogården är en timme bort. Kanske skulle ha haft han närmre men samtidigt är det ju den enda kyrkogården häruppe i norrland som vi har anknytning till och så vart det ju som det blev när vi skulle bestämma allt kring THors begravning o så. Vi skulle fatta de besluten i chocktillstånd på sjukhuset efter jag fött honom och sen så fick vi aldrig prata med någon sjukhuspräst för den var på semester o sen hörde vi aldrig nåt om det heller. Och egentligen så var det Kuratorns fel att det blev såhär eftersom att det var hon som sa till oss o pusha oss att ta kontakt med begravningsbyrån direkt redan samma vecka som vi förlorat THor så vi gjorde det efter en o en halv vecka bara o det var alldeles för tidigt för det o egentligen så skulle hon ha hjälpt oss o sen så skulle vi även ha väntat lite med det. Så hade allt gått mycket bättre till. Men hon bara sa så o sen att begravningsbyrån skulle hjälpa oss o ge oss information om allt men det gjorde dom sen aldrig.


Å sen så valde vi även helt fel begravningsbyrå för den byrån gjorde ju ingenting för oss och gav oss inte information om nånting överhuvudtaget så vi visste ju inte ens vad det fanns att välja på när vi gjorde våra val plus att vi var förkrossade och lämnade ensamma i chocktillstånd. Å sen med en kurator på det som skulle sluta veckan efter o som sen inte ens lämnade över oss till den nya så vi blev egentligen bara helt lämnade åt vårat öde o sen ingen mer kontakt efter det.


Å med en begravningsbyrå som inte hade svar på en enda fråga som jag ställde o som aldrig verkade ha haft ett barn att begrava någonsin och där den vi fick som skulle ta hand om våran son också slutade mitt i allt så vi och Thor glömdes bort och fick inte information som vi skulle ha förräns först när dom hade kommit på att dom glömt bort oss och sen då inte ens en ursäkt och inte ens så beklaga dom sorgen heller.


Så det känns väldigt tråkigt att den biten blev såhär o att folk behandlade oss såhär, såna yrkesmänniskor som är tänkt ska finnas där och vara ett stöd i allt det svåra.


Men jag tycker det e fint det jag gjorde för Thor i trädgården. Längtar till sommaren då ska jag plantera lite fina blommor där med. Får se vad det blir för några blommor som han ska få. Det här är ju det enda sättet jag kan ta hand om honom på. Tända ljus klappa stenar plantera blommor och när han fyller år äta tårta o fästa ballonger vid hans minnesplats. Det e det närmsta jag kan komma min son nu. Det var ju inte såhär det skulle bli att bli mamma

Av linnluvlee - 21 december 2018 10:06

Eftersom sorg är så tabu (tyvärr) och det är en väldigt svår situation att vara i både för den som drabbas och för den som är anhörig så tänkte jag att jag skulle skriva ihop lite råd till dom som är anhöriga till någon förälder som har förlorat sitt barn.

För eftersom det är cirka 500 bebisar som dör i nära anslutning till förlossningen, under förlossningen och även en del bebisar som dör innan sin ettårsdag, och barn även dör i cancer, hjärtfel o andra sjukdomar, olyckor och självmord medmera varje år, så är det ganska troligt att man någon gång under sitt liv har en familjemedlem, en vän, en granne, en kollega eller ytlig bekant som faktiskt drabbas av detta ofattbara och fruktansvärda att mista sitt barn

Å det är en svår situation att hamna i som anhörig, det är lätt att man inte vet vad man ska säga, lätt att det man tänker när man menar väl kommer ut ur munnen på fel sätt så man istället sårar den som har förlorat sitt barn ännu mer.


Så här kommer lite råd ifrån en mamma vars bebis inte fick leva


Låtsas inte som att det regnar

Om ni inte vet vad ni ska säga, säg då just precis det "jag vet inte vad jag ska säga" eller "jag är ledsen för det som hänt er" det värsta som ni kan göra är att låta bli att säga nånting alls eller att låtsas som att det regnar. Total tystnad och nonchalans sårar mer så bättre då att nämna det kort och säga rätt ut att ni inte vet hur ni ska bete er eller vad ni ska säga. För det förstår vi, det skulle inte vi veta heller om det hade varit det omvända


Våga prata om barnet

Var aldrig rädda för att nämna barnet (oavsett om det är en bebis, en tonåring eller en tioåring som har gått bort) Föräldrarna blir oftast glada att ni minns barnet eller är nyfikna ifall det var en bebis som dog innan livet hann starta. För oss kommer barnet alltid att ha funnits och vi bär med oss barnet inombords varje dag så vi blir bara glada om vi får prata om vårt barn. Och vill vi det inte så kommer ni att få veta det. Så var inte rädda för att säga något om barnet som ni minns eller typ "det här hade **** gillat" eller fråga föräldrar som har förlorat sin bebis vilket namn de valt eller hur lång bebisen var eller så.


Hör av er ofta

Visa att ni finns där (om ni gör det) hör av er för som förälder så är man så förkrossad den första tiden så man klarar inte av att ta tag i saker, inte ens enkla saker som att ringa en vän eller laga mat. Så NI måste vara den som tar initiativet den första tiden, så ring, smsa, mejla, åk dit och knacka på med jämna mellanrum. Sånt är otroligt viktigt och uppskattas enormt mycket.


Våra vänner var väldigt bra som planerade upp massa saker som dom drog med oss på, middagar, båttur, roadtrip och grillkvällar och sånt, så vi fick komma ut och göra roliga saker. Så var inte rädda för att föreslå att ni ska ut och hitta på nånting, orkar föräldrarna inte så kommer dom säga nej

Märker ni att föräldrarna inte orkar och inte vill göra nånting, inte verkar göra klara av nånting så åk dit åk hem till dom och laga en god middag så dom iallafall äter. För en del blir helt apatiska i sorgen och handlingsförlamade och klarar inte ens av såna saker, man blir så ledsen så att man glömmer bort att äta eller orkar inte laga mat. Jag blev blir sån till exempel. Så såna saker är väldigt uppskattade. Köp en pizza och åk dit med eller vad som helst.


Hjälp till med praktiska saker

Erbjud er gärna att följa med som stöd till begravningsbyrå eller att hjälpa till med såna praktiska saker. Det var väldigt jobbigt eller snarare oerhört jobbigt att helt sakna stöd som vi gjorde när vi skulle ta tag i alla saker kring begravning, myndigheter, försäkringar medmera. Så hjälp gärna till och följ med så slipper det bli så fel som det blev för oss när vi valde begravningsbyrå för som förälder är man så förkrossad så man bryter ihop under telefonsamtalet. Som utomstående/anhörig har man iallafall lättare att hålla ett samtal utan att vara helt i chock och att tårarna sprutar åt alla håll. Så är bra att vara stöd här så föräldern inte missar någonting, för man har inte koll på vad som händer eller vad man ska ta tag i och göra och så måste man göra allt samtidigt som man precis har förlorat sitt barn och fortfarande är i chocktillstånd.


Det tar tid innan sorgen läker

Så tro inte att det bara är dom första veckorna efter att barnet dog som föräldern sörjer eller mår dåligt. Sorg är en process, en helt naturlig och viktig reaktion på ett trauma som det är att förlora sitt barn. Sorgen är olika för alla människor och tar olika lång tid för olika människor att lära sig hantera och leva med. Så gör inte misstaget att finnas där dom första veckorna och sen helt gå upp i rök och inte ge ett livstecken ifrån er och sen höra av er igen ett halvår senare och tro att allt är bra, utan hör av er lite med jämna mellanrum istället så vi inte känner oss bortglömda för återigen en del människor som förlorat sitt barn mår lika dåligt efter fem månader som veckan efter att deras barn dog, en del mår sämre efter fem månader och en del mår bättre då, så försvinn inte när det gått en tid utan fortsätt ring smsa och styra upp saker lite då och då även när det har gått en tid för det hjälper jättemycket! Sorgen går också i vågor, så vissa dagar kan man va som helt vanligt medans vissa dagar är man helt knäckt så ha förståelse för det och att det är jobbigt även lång tid efter.


Upplys om stöd som finns att få och hjälp till kontakt

Stöd föräldrarna till att ta kontakt med Spädbarnsfonden, VSFB, Febe eller någon annan stödgrupp för andra som har varit med om samma sak eller liknande eller till att ta kontakt med Kyrkan, kurator eller psykolog om ni märker att de skulle behöva det för som förälder orkar man inte själv.

Sen så funkar det inte heller för alla att gå till någon att prata, vi alla är olika så för en del fungerar det bättre att skriva, göra musik, måla, träna av sig sorgen eller meditera eller något annat. Så upplys om det för det är inte meningen att de föräldrar som sörjer ska dra med sig er ner till botten. Man måste hitta sitt sätt att sörja på och hantera den och vilket sätt det e är olika för alla så man måste prova sig fram så som anhörig kan man pusha och föreslå saker som kan hjälpa men tjata inte! Förstå att det tar tid och kan ta månader innan föräldern får tummen ur.


Prata om barn inte missfall

Jämför inte att förlora sitt barn vid en förlossning eller när barnet dör i magen sent i graviditeten med missfall för det är inte samma sak och det sårar föräldrarna massor att barnet inte räknas eller ses som ett barn för att för varje förälder som förlorar sitt barn såhär så är det ett barn. Så respektera det och visa respekt och förståelse för barnet de sörjer och prata om barnet som ett barn och inte ett missfall. Och jämför absolut inte med tidiga missfall för det är verkligen inte samma sak. Å även om ni inte ser det så gör det för föräldrarnas skull för det hjälper massor. Att deras barn blir bekräftat och ses som ett barn.

Säg inte att det barn som dog i magen under graviditeten bara var ett foster eller missfall för det var ett barn. Och säg absolut inte så om det var en fullgången graviditet. För varje sörjande förälder som finns så var det ett barn oavsett graviditetsvecka och enligt WHO så är det ett barn från vecka 22. Men även om det är en sörjande förälder som förlorat sitt barn i vecka 16 så är det ett barn för de föräldrarna och respektera då deras sorg!

Har man gått igenom en vanlig förlossning eller kejsarsnitt så har man fött ett barn inte ett missfall! Inse att det var ett barn!


Berätta när ni minns barnets dagar 

Kommer ni ihåg vilken dag barnets födelsedag är eller när barnet dog så var inte rädda för att berätta det för föräldrarna för dom blir glada att någon annan minns deras barn. Som förälder glömmer man inte barnet och vill inte heller att det glöms bort. Så kommer ni ihåg dagen berätta det!

Eller om ni kommer ihåg något annat med barnet när ni sitter och fikar eller vad som helst säg det.

Glöm inte heller att vi alla är individer och reagerar olika på sorg så att det som funkar bra för en sörjande förälder gör det kanske inte för den andra.


Förstå att sorg tar tid

Låt det ta tid och ha förståelse för att det gör det. Sorgen går också i vågor så den första tiden, första månaderna eller kanske året åren går upp och ner som en bergodalbana. Det är inte alltid som man är djupt nere men bara för att man verkat börja må bättre så kan man även sjunka djupt igen och kommer göra det tills man har hittat sitt sätt att leva med sorgen över sitt barn.


Förminska inte sorgen

Förminska inte sorgen. Känner de sorg så är det så! För er utomstående kanske det verkar konstigt att man sörjer ett barn som dog under graviditeten men det gör man för att man sörjer det barn som inte fick chansen att leva och allt det i livet som skulle ha blivit om bara barnet hade levt och man sörjer det barn man har känt och haft i sin kropp under så lång tid. Det är inte samma slags sorg som när man förlorar ett barn som har levt. Sorgen är annorlunda eftersom man inte har minnen på samma sätt av sitt barn, men det är fortfarande en stor sorg och förlust och man kan fortfarande känna lika stor sorg men den är annorlunda. Att förlora sitt barn är fruktansvärt oavsett när och hur det sker. Oavsett ålder på barnet. Det är bara annorlunda. Och vi alla känner och reagerar olika men förminska ingen förälders sorg.


Ge inte föräldern skuldkänslor

Säg inte att det var förälderns fel eller att det berodde på något de gjort. Det är onödigt och sårar bara mer och det finns ingen anledning att göra så föräldern mår ännu sämre och i de flesta fall så kunde föräldern inte göra något annorlunda.

Säg inte att det var meningen eller att det var bäst det som hände. Det finns ingen mening med att ett barn dör och det som är bäst är att barn får leva och hinna bli vuxna. Inget annat.


Vill ni göra något fint till minne 

Vill ni ge föräldrarna som mist sitt barn något (absolut inte nödvändigt men en fin sak att göra) så funkar alla former av minnessaker, graverade smycken med barnets namn, minnestavla med längd och vikt och datum, gravera ljuslyktor, nyckelring med barnets foto eller namn, nallar, kort, tavla, minnesbok att skriva i, blomma, ängel, klipp ihop en film om ni har rörliga bilder på barnet ifall det var ett äldre barn som dog, gör en spellsita på spotify med barnets favoritlåtar eller en gåva till en minnesfond tex barncancerfonden eller spädbarnsfonden beroende på vad barnet dog av. Allt sånt som väcker minnen eller kan bli något speciellt som gör att man tänker på barnet eller nåt speciellt som just det barnet tyckte extra mycket om.


Sätt ingen press 

Pressa inte och stressa inte. Sorgen tar tid och det tar tid att fungera normalt igen och det tar tid innan man ser glädje igen men det kommer man att göra tids nog men ha förståelse för att det tar tid och ha tålamod. Det måste få ta tid.


Tänk på vad ni säger

Förstå att man är otroligt känslig när man har förlorat sitt barn. Tänk på hur ni säger det ni vill ha sagt före ni öppnar munnen. För en sörjande förälder kan en liten äppelkärna bli ett äpple som är lika stort som Globen. Så tänk efter lite före vad ni säger innan det hoppar grodor ur munnen för man e så himla känslig.


Vi kommer alltid ha ett barn för lite förstå det

Förstå att vi alltid kommer att ha ett barn för lite på jorden. Det spelar ingen roll om vi så får arton ungar sen inget barn kan ersätta det barn vi förlorat och de barn som dött är lika mycket vårt barn som dom barn vi eventuellt har som lever. Så låstas inte som att det barnet som dog inte har funnits för det finns för oss som är föräldrar och kommer alltid fattas och saknas.


Säg inte det här 

Säg inte att det är sånt som händer eller att är det meningen så går det bra och hela vägen. Eller att det bara är att försöka igen. Det är så onödigt att säga så och såra och hälla hela saltkaret i det öppna sår som en mamma och pappa har efter att ha förlorat sitt efterlängtade barn.

Säg inte heller att tiden läker alla sår för det gör den inte, det blir lättare med tiden ja men såren och ärren de ger finns alltid kvar. Det e ungefär som om man får en stroke man kan läka med tiden ifrån den men sviterna efter den finns kvar och gör sig påminda ibland.

Det räcker med att finnas där och lyssna. Man behöver inte alltid säga något men visa att man finns och att man lyssnar om man behöver prata.




Det var dom råden som jag kom på nu och berättar dom för att det är så otroligt viktigt hur man blir bemött av omgivningen när man har förlorat sitt barn och tänker att det kan hjälpa flera för det är inte lätt att veta hur man ska agera när man ställs inför det här att någon man känner just har förlorat sitt barn.

Av linnluvlee - 21 december 2018 06:37

Godmorgon bloggen, vaknade tidigt idag. Har knappt sovit nånting alls inatt heller. Har knappt haft en enda natts god sömn sen Thor dog. Inte är det många nätter man har sovit bra iallafall. Å ryggen och nacken värker varje dag för jag är så stel och för att sorgen har satt sig där.

Känner mig så tom när jag vaknar, verkligen känner fysiskt att min bebis saknas. Det gör så ont.Å det känns som att det är femhundra år kvar tills det är januari o vi förhoppningsvis får göra ett nytt försök när kliniken har öppnat igen. Vet att det ju bara är lite drygt två veckor men det känns som det är hur länge som helst.


Det gick bra i augusti och i september för då levde jag på hoppet om att vi snart skulle få försöka igen så jag mådde i ärlighetens namn bättre då än vad jag gör nu. För då hade jag hopp, det har jag inte nu längre för det försvann den dagen när kliniken gjorde som dom gjorde och inte lät oss sätta igång igen direkt. Nu har det liksom gått för lång tid för att jag ska kunna ha det. För det är det som jag behöver för att kunna må bra. Då har vi ju iallafall en chans det har vi ju inte nu. Å jag behöver få ett levande barn. Det behöver alla föräldrar som har fått en dödfödd bebis. Får jag inte ett levande barn så blir jag nog aldrig glad igen. Då blir sorgen över att thor skulle leva för stark.


Det sägs att man blir starkare av såna här motgångar men det är inte sant för fem öre överhuvudtaget. För inte har jag blivit starkare av dom saker som jag har gått igenom för tio år sedan. Det har gjort mig hårdare och det har gjort det svårare för mig att vara glad och känna glädje och det har gjort att jag inte tycker lika mycket om människor längre som jag gjorde innan och jag har överlevt och jag har tagit mig upp igen sen dess men inte har det gjort mig starkare, så har svårt att tro att förlora mitt barn som jag väntat på i sex år skulle göra mig starkare. Bara ledsnare och bittrare. Man tar sig igenom och man fortsätter att leva men starkare det blir man inte.


Igår vart en jobbig dag eftersom vi var ju tvungna att gå till mataffären och där ser man ju alltid mammor med sina småbarn och det är jättejobbigt. Å ofta har dom inte bara en utan två tre  små barn också. Tre levande barn. Det måste vara underbart när ens barn skriker på förlossningen och att få ta med barnet hem. Å att mötas av ett barn som säger mamma till en när man kommer hem en vanlig dag ifrån jobbet. Kommer att kännas konstigt den dagen ifall den kommer då vi får ta med oss vårt levande barn hem för vi vet ju bara att vårt barn inte levde så vi vet ju inte hur det ska kännas och vara.

Känns som man bara är halv nu utan sitt barn som man födde. Thor fattas hela tiden. Förut kunde jag gå ut och gå en promenad här och vara glad över att det var så fint eller skönt att gå nu känns det inte så för att nu fattas vagnen och det känner jag av hela tiden att vagnen den ska vara där, men då får jag ju gå runt med en tom vagn. 


Det e svårt o förklara men jag känner mig tom halv o att min bebis saknas hela tiden. Det e ju lättare att förstå om det är ett äldre barn som har dött att man känner så att barnet fattas men min kropp saknar bebisen och mitt hjärta och min själ också. och mitt huvud. 


Å det e jobbigt jobbigare nu för att ibörjan så fanns stödet och förståelsen där ifrån folk det gör den inte nu längre. Nu sitter folk o säger åt mig att se lite glad ut när ögonlocken känns tunga som bly och jag gråter inombords. Det funkar inte att dra på smilgroparna då hur mycket jag än skulle vilja så är jag förkrossad och så säger folk åt mig att vara glad. Glad för vad då? Mitt barn har dött.

Så tycker folk att jag ska vara som vanligt nu men jag blir inte som vanligt förräns jag har ett levande barn eller kanske när om jag blir gravid igen. Så det är mycket jobbigare nu än vad det var i augusti när Thor precis hade dött.

Och sen det här att folk inte förstår att Thor var ett barn utan dom ser det som ett missfall. Men min bebis var en bebis precis som vilken annan mammas bebis som helst som föds levande. Så tänk er själva att ni har en förlossning och får upp ert barn på bröstet som ni väntat på och längtat efter och kämpat för i sex års tid och sen så är barnet dött. Det är inte missfall när man har genomgått en förlossning och det är inte som att mitt barn inte såg ut som en liten bebis för det gjorde han, mindre ja men han såg ut precis som bebisar ser ut. Han var bara ett väldigt prematurt barn men han var ett barn och han hade varit ett barn vilken del av jordklotet han än hade fötts på. Å hade han överlevt så hade han varit ett barn och vårdats som ett förtidigt fött barn så det var inget missfall och kan inte jämföras med det.

Så även om andra folk inte ser han som det eller andra barn som föds såhär tidigt och dör så är det barn för oss föräldrar som förlorar dom. Så av respekt och empati för dom föräldrar som förlorar sina barn såhär så ska man aldrig säga till dom att det var ett missfall eller jämföra det med det för det är det inte. Det sårar bara mer och det är onödigt att strö salt i öppna sår. Så se det för vad det e ett barn.

Å även om ni inte håller med så gör det för föräldrarnas skull för det gör stor skillnad för dom i deras sorg. Tro mig.


 

Thors söta små fötter som jag aldrig får ta i eller se igen.


Så fick jag en dum och ogenomtänkt kommentar för ett par dagar sen som gjorde mig väldigt ledsen. Folk tänker inte på hur det dom säger kommer kännas att ta emot för den förälder som misst sitt barn dom säger det till.


Men säg aldrig någonsin det här till en förälder som förlorat sitt barn oavsett ålder


Att det var meningen det som hände eller att ifall det är meningen så går allting bra och barnet föds levande. För att det finns aldrig någon mening när ett barn dör ifrån sin mamma o pappa. Det är aldrig nån mening med det o det är j*vligt hårt att få höra det.

O säg inte heller att det var bäst det som hände att barnet endå var så sjukt, det fick vi höra på sjukhuset flera gånger men nej det var inte bäst för att bäst hade varit att Thor hade stannat i magen och fötts nu i december och levande inte att han föddes för tidigt och dog. Å han dog ju bara för att han fastnade och kom för tidigt så hade han kommit senare hade han med största sannolikhet levt. Det var inte bäst. Å om det är ett sjukt barn som dör så är det inte heller bäst för att bäst hade varit om barnet inte hade haft oturen att bli sjukt överhuvudtaget så det är inte bäst.


Å säg aldrig aldrig aldrig någonsin till en sörjande förälder att den gjorde något fel som gjorde att deras barn dog. Må såhända att det kanske var så, i dom flesta fall så är det inte förälderns fel alls och inget den hade kunnat gjort annorlunda hade gjort någon skillnad men oavsett om det skulle vara så så sårar det bara ännu mer för att som förälder till ett barn som har dött så känner man endå skuldkänslor och att det var ens fel även om man som förälder vet att det inte var det och att man inte hade kunnat göra något. Men det är det som är att vara förälder man vill skydda sitt barn och man ska ta hand om det och när ens barn dör då misslyckas man med det så då tar man på sig det även fast man inte hade kunnat förhindrat det och det inte var ens fel och man vet det.

Å inget kan få barnet att komma tillbaka till livet. Å man ska inte gå och tänka tänk om jag inte hade gjort si eller om jag hade gjort så för det får inte barnet tillbaka och det gör inte direkt att man mår bättre. Så säg aldrig nånting sånt till en sörjande förälder för det sårar massor och det gör inte precis att det man själv känner känns mindre utan snarare tvärtom.


Nu känns det iallafall lite bättre när jag skrivit det som jag tänkt på. Kanske man kan klara av att hitta på någonting idag



Presentation

Fråga mig

39 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20 21 22 23
24
25 26
27
28
29
30
31
<<< December 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se