Direktlänk till inlägg 21 december 2018

Råd till anhöriga till någon som har förlorat sitt barn

Av linnluvlee - 21 december 2018 10:06

Eftersom sorg är så tabu (tyvärr) och det är en väldigt svår situation att vara i både för den som drabbas och för den som är anhörig så tänkte jag att jag skulle skriva ihop lite råd till dom som är anhöriga till någon förälder som har förlorat sitt barn.

För eftersom det är cirka 500 bebisar som dör i nära anslutning till förlossningen, under förlossningen och även en del bebisar som dör innan sin ettårsdag, och barn även dör i cancer, hjärtfel o andra sjukdomar, olyckor och självmord medmera varje år, så är det ganska troligt att man någon gång under sitt liv har en familjemedlem, en vän, en granne, en kollega eller ytlig bekant som faktiskt drabbas av detta ofattbara och fruktansvärda att mista sitt barn

Å det är en svår situation att hamna i som anhörig, det är lätt att man inte vet vad man ska säga, lätt att det man tänker när man menar väl kommer ut ur munnen på fel sätt så man istället sårar den som har förlorat sitt barn ännu mer.


Så här kommer lite råd ifrån en mamma vars bebis inte fick leva


Låtsas inte som att det regnar

Om ni inte vet vad ni ska säga, säg då just precis det "jag vet inte vad jag ska säga" eller "jag är ledsen för det som hänt er" det värsta som ni kan göra är att låta bli att säga nånting alls eller att låtsas som att det regnar. Total tystnad och nonchalans sårar mer så bättre då att nämna det kort och säga rätt ut att ni inte vet hur ni ska bete er eller vad ni ska säga. För det förstår vi, det skulle inte vi veta heller om det hade varit det omvända


Våga prata om barnet

Var aldrig rädda för att nämna barnet (oavsett om det är en bebis, en tonåring eller en tioåring som har gått bort) Föräldrarna blir oftast glada att ni minns barnet eller är nyfikna ifall det var en bebis som dog innan livet hann starta. För oss kommer barnet alltid att ha funnits och vi bär med oss barnet inombords varje dag så vi blir bara glada om vi får prata om vårt barn. Och vill vi det inte så kommer ni att få veta det. Så var inte rädda för att säga något om barnet som ni minns eller typ "det här hade **** gillat" eller fråga föräldrar som har förlorat sin bebis vilket namn de valt eller hur lång bebisen var eller så.


Hör av er ofta

Visa att ni finns där (om ni gör det) hör av er för som förälder så är man så förkrossad den första tiden så man klarar inte av att ta tag i saker, inte ens enkla saker som att ringa en vän eller laga mat. Så NI måste vara den som tar initiativet den första tiden, så ring, smsa, mejla, åk dit och knacka på med jämna mellanrum. Sånt är otroligt viktigt och uppskattas enormt mycket.


Våra vänner var väldigt bra som planerade upp massa saker som dom drog med oss på, middagar, båttur, roadtrip och grillkvällar och sånt, så vi fick komma ut och göra roliga saker. Så var inte rädda för att föreslå att ni ska ut och hitta på nånting, orkar föräldrarna inte så kommer dom säga nej

Märker ni att föräldrarna inte orkar och inte vill göra nånting, inte verkar göra klara av nånting så åk dit åk hem till dom och laga en god middag så dom iallafall äter. För en del blir helt apatiska i sorgen och handlingsförlamade och klarar inte ens av såna saker, man blir så ledsen så att man glömmer bort att äta eller orkar inte laga mat. Jag blev blir sån till exempel. Så såna saker är väldigt uppskattade. Köp en pizza och åk dit med eller vad som helst.


Hjälp till med praktiska saker

Erbjud er gärna att följa med som stöd till begravningsbyrå eller att hjälpa till med såna praktiska saker. Det var väldigt jobbigt eller snarare oerhört jobbigt att helt sakna stöd som vi gjorde när vi skulle ta tag i alla saker kring begravning, myndigheter, försäkringar medmera. Så hjälp gärna till och följ med så slipper det bli så fel som det blev för oss när vi valde begravningsbyrå för som förälder är man så förkrossad så man bryter ihop under telefonsamtalet. Som utomstående/anhörig har man iallafall lättare att hålla ett samtal utan att vara helt i chock och att tårarna sprutar åt alla håll. Så är bra att vara stöd här så föräldern inte missar någonting, för man har inte koll på vad som händer eller vad man ska ta tag i och göra och så måste man göra allt samtidigt som man precis har förlorat sitt barn och fortfarande är i chocktillstånd.


Det tar tid innan sorgen läker

Så tro inte att det bara är dom första veckorna efter att barnet dog som föräldern sörjer eller mår dåligt. Sorg är en process, en helt naturlig och viktig reaktion på ett trauma som det är att förlora sitt barn. Sorgen är olika för alla människor och tar olika lång tid för olika människor att lära sig hantera och leva med. Så gör inte misstaget att finnas där dom första veckorna och sen helt gå upp i rök och inte ge ett livstecken ifrån er och sen höra av er igen ett halvår senare och tro att allt är bra, utan hör av er lite med jämna mellanrum istället så vi inte känner oss bortglömda för återigen en del människor som förlorat sitt barn mår lika dåligt efter fem månader som veckan efter att deras barn dog, en del mår sämre efter fem månader och en del mår bättre då, så försvinn inte när det gått en tid utan fortsätt ring smsa och styra upp saker lite då och då även när det har gått en tid för det hjälper jättemycket! Sorgen går också i vågor, så vissa dagar kan man va som helt vanligt medans vissa dagar är man helt knäckt så ha förståelse för det och att det är jobbigt även lång tid efter.


Upplys om stöd som finns att få och hjälp till kontakt

Stöd föräldrarna till att ta kontakt med Spädbarnsfonden, VSFB, Febe eller någon annan stödgrupp för andra som har varit med om samma sak eller liknande eller till att ta kontakt med Kyrkan, kurator eller psykolog om ni märker att de skulle behöva det för som förälder orkar man inte själv.

Sen så funkar det inte heller för alla att gå till någon att prata, vi alla är olika så för en del fungerar det bättre att skriva, göra musik, måla, träna av sig sorgen eller meditera eller något annat. Så upplys om det för det är inte meningen att de föräldrar som sörjer ska dra med sig er ner till botten. Man måste hitta sitt sätt att sörja på och hantera den och vilket sätt det e är olika för alla så man måste prova sig fram så som anhörig kan man pusha och föreslå saker som kan hjälpa men tjata inte! Förstå att det tar tid och kan ta månader innan föräldern får tummen ur.


Prata om barn inte missfall

Jämför inte att förlora sitt barn vid en förlossning eller när barnet dör i magen sent i graviditeten med missfall för det är inte samma sak och det sårar föräldrarna massor att barnet inte räknas eller ses som ett barn för att för varje förälder som förlorar sitt barn såhär så är det ett barn. Så respektera det och visa respekt och förståelse för barnet de sörjer och prata om barnet som ett barn och inte ett missfall. Och jämför absolut inte med tidiga missfall för det är verkligen inte samma sak. Å även om ni inte ser det så gör det för föräldrarnas skull för det hjälper massor. Att deras barn blir bekräftat och ses som ett barn.

Säg inte att det barn som dog i magen under graviditeten bara var ett foster eller missfall för det var ett barn. Och säg absolut inte så om det var en fullgången graviditet. För varje sörjande förälder som finns så var det ett barn oavsett graviditetsvecka och enligt WHO så är det ett barn från vecka 22. Men även om det är en sörjande förälder som förlorat sitt barn i vecka 16 så är det ett barn för de föräldrarna och respektera då deras sorg!

Har man gått igenom en vanlig förlossning eller kejsarsnitt så har man fött ett barn inte ett missfall! Inse att det var ett barn!


Berätta när ni minns barnets dagar 

Kommer ni ihåg vilken dag barnets födelsedag är eller när barnet dog så var inte rädda för att berätta det för föräldrarna för dom blir glada att någon annan minns deras barn. Som förälder glömmer man inte barnet och vill inte heller att det glöms bort. Så kommer ni ihåg dagen berätta det!

Eller om ni kommer ihåg något annat med barnet när ni sitter och fikar eller vad som helst säg det.

Glöm inte heller att vi alla är individer och reagerar olika på sorg så att det som funkar bra för en sörjande förälder gör det kanske inte för den andra.


Förstå att sorg tar tid

Låt det ta tid och ha förståelse för att det gör det. Sorgen går också i vågor så den första tiden, första månaderna eller kanske året åren går upp och ner som en bergodalbana. Det är inte alltid som man är djupt nere men bara för att man verkat börja må bättre så kan man även sjunka djupt igen och kommer göra det tills man har hittat sitt sätt att leva med sorgen över sitt barn.


Förminska inte sorgen

Förminska inte sorgen. Känner de sorg så är det så! För er utomstående kanske det verkar konstigt att man sörjer ett barn som dog under graviditeten men det gör man för att man sörjer det barn som inte fick chansen att leva och allt det i livet som skulle ha blivit om bara barnet hade levt och man sörjer det barn man har känt och haft i sin kropp under så lång tid. Det är inte samma slags sorg som när man förlorar ett barn som har levt. Sorgen är annorlunda eftersom man inte har minnen på samma sätt av sitt barn, men det är fortfarande en stor sorg och förlust och man kan fortfarande känna lika stor sorg men den är annorlunda. Att förlora sitt barn är fruktansvärt oavsett när och hur det sker. Oavsett ålder på barnet. Det är bara annorlunda. Och vi alla känner och reagerar olika men förminska ingen förälders sorg.


Ge inte föräldern skuldkänslor

Säg inte att det var förälderns fel eller att det berodde på något de gjort. Det är onödigt och sårar bara mer och det finns ingen anledning att göra så föräldern mår ännu sämre och i de flesta fall så kunde föräldern inte göra något annorlunda.

Säg inte att det var meningen eller att det var bäst det som hände. Det finns ingen mening med att ett barn dör och det som är bäst är att barn får leva och hinna bli vuxna. Inget annat.


Vill ni göra något fint till minne 

Vill ni ge föräldrarna som mist sitt barn något (absolut inte nödvändigt men en fin sak att göra) så funkar alla former av minnessaker, graverade smycken med barnets namn, minnestavla med längd och vikt och datum, gravera ljuslyktor, nyckelring med barnets foto eller namn, nallar, kort, tavla, minnesbok att skriva i, blomma, ängel, klipp ihop en film om ni har rörliga bilder på barnet ifall det var ett äldre barn som dog, gör en spellsita på spotify med barnets favoritlåtar eller en gåva till en minnesfond tex barncancerfonden eller spädbarnsfonden beroende på vad barnet dog av. Allt sånt som väcker minnen eller kan bli något speciellt som gör att man tänker på barnet eller nåt speciellt som just det barnet tyckte extra mycket om.


Sätt ingen press 

Pressa inte och stressa inte. Sorgen tar tid och det tar tid att fungera normalt igen och det tar tid innan man ser glädje igen men det kommer man att göra tids nog men ha förståelse för att det tar tid och ha tålamod. Det måste få ta tid.


Tänk på vad ni säger

Förstå att man är otroligt känslig när man har förlorat sitt barn. Tänk på hur ni säger det ni vill ha sagt före ni öppnar munnen. För en sörjande förälder kan en liten äppelkärna bli ett äpple som är lika stort som Globen. Så tänk efter lite före vad ni säger innan det hoppar grodor ur munnen för man e så himla känslig.


Vi kommer alltid ha ett barn för lite förstå det

Förstå att vi alltid kommer att ha ett barn för lite på jorden. Det spelar ingen roll om vi så får arton ungar sen inget barn kan ersätta det barn vi förlorat och de barn som dött är lika mycket vårt barn som dom barn vi eventuellt har som lever. Så låstas inte som att det barnet som dog inte har funnits för det finns för oss som är föräldrar och kommer alltid fattas och saknas.


Säg inte det här 

Säg inte att det är sånt som händer eller att är det meningen så går det bra och hela vägen. Eller att det bara är att försöka igen. Det är så onödigt att säga så och såra och hälla hela saltkaret i det öppna sår som en mamma och pappa har efter att ha förlorat sitt efterlängtade barn.

Säg inte heller att tiden läker alla sår för det gör den inte, det blir lättare med tiden ja men såren och ärren de ger finns alltid kvar. Det e ungefär som om man får en stroke man kan läka med tiden ifrån den men sviterna efter den finns kvar och gör sig påminda ibland.

Det räcker med att finnas där och lyssna. Man behöver inte alltid säga något men visa att man finns och att man lyssnar om man behöver prata.




Det var dom råden som jag kom på nu och berättar dom för att det är så otroligt viktigt hur man blir bemött av omgivningen när man har förlorat sitt barn och tänker att det kan hjälpa flera för det är inte lätt att veta hur man ska agera när man ställs inför det här att någon man känner just har förlorat sitt barn.

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av linnluvlee - Onsdag 4 aug 13:06

    Hejhej på er! Passar på att kika in när skrutt sover middag. Vi gick en långpromenad först o tänkte att det skulle gå få Scott att somna i vagnen men det fungerar sällan numera för även ifall han är jättetrött och behöver sova så är det för...

Av linnluvlee - Måndag 2 aug 22:12

    Idag har vi fixat iordning sängen i scotts rum. Blev jättebra tycker jag och Scott tyckte om sängen med, även om han inte kommer sova där än. Han sover ju fortfarande bredvid mamma :) o det tycker jag är så mysigt! Blir bra med förvaringen...

Av linnluvlee - Söndag 1 aug 22:08

                    Idag fyller min förstfödde son och ängel tre år i himlen! Det har såklart varit en dag full av känslor mycket tårar och tankar och under kvällen även lite skratt. Snart är detta dygnet slut o jag har tagit mig igeno...

Av linnluvlee - Fredag 30 juli 17:23

      Hejhej bloggen. Idag har vi vart i Umeå och handlat sängkläder till Scottis nya säng på Ikea. Åt lunchen där med o Scott åt upp alla pannkakorna, så duktig :) efter blev det även ett besök på biltema och en fika där på det mysiga caféet i...

Av linnluvlee - Söndag 25 juli 19:51


  Söndagkväll o ännu en dag avklarad o idag har det känts lite tungt igen, det är ju en vecka kvar till Thor fyller år idag. Å idag på badplatsen var det ju såklart fullt med lekande små barn och typ alla barnfamiljer man såg hade tre barn eller ...

Presentation

Fråga mig

39 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20 21 22 23
24
25 26
27
28
29
30
31
<<< December 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se