Inlägg publicerade under kategorin Förlora ett barn

Av linnluvlee - Fredag 1 nov 19:32

 


Idag var vi o hälsade på vår pojke på kyrkogården. Jag gjorde en granbukett av granar o kottar o Ljung vi har här i trädgården och knöt lite band runt o tog med till honom. Tänkte att det e roligare göra en själv o då får han ju lite av oss hemma hos sig. 


Dom gravdekorationer man köper på allahelgona brukar ju oftast vara kransar eller liggande dekorationer som ju är väldigt fina men dom passar ju främst på gravar o inte så bra i minneslunden där Thor har sin nalle. Så tycker det blev bra det här jag gjorde till honom. Vi tände också gravljus såklart o var hos han en stund. 


         


Efter åkte vi till svärmor på fika när vi endå hade vägarna förbi. Väl hemma gjorde jag mitt livs första pizza haha. Har faktiskt aldrig gjort en pizzadeg förut men denna gången var jag hungrig o ville ha mat snabbt o vi hade inte tinat nåt att laga o behövde använda tomatsåsen så svängde ihop min första pizzadeg på bakpulver. Den vart helt okej lite smaklös skulle haft mer salt. Plus att den blev tunn iallafall för jag vill ha mina pizzor knapriga krispiga så den biten vart ju lyckad iallafall dock så blev den ju jätteful. Ni kan ju gissa vem som brukar göra pizzorna här hemma. 


Men ikväll strejkade pizzabagaren. Behövde jag ju inte äta tjock pizza iallafall. Dock var ju gurka på pizzan ingen höjdare men tänkte de skulle funka e ju gott med sallad på pizza. 


Så har vi hälsat på våra nya grannar ikväll också o nu sitter vi i soffan framför formel 1. Ska nog flytta in i sovrummet så man får kolla på nånting roligare hehe :) 


ANNONS
Av linnluvlee - Fredag 1 nov 05:47

Godmorgon på er! Idag är det allahelgona så ska åka till Thor o hälsa på honom. En sån här dag så är det där jag vill vara. Skulle inte kännas bra annars om jag inte varit där o tittat till honom. Skulle inte kunna ha trevligt imorgon när vi ska ut o äta trerätters om jag inte först har varit hos Thor då skulle det bara gnaga i mig. Så dit ska jag åka.


Måste fixa en granbukett åt han först för hann inte med det igår. Hade så mycket tankar på förlossningen inför aurora samtalet så hade hjärtklappning hela förmiddagen så jag sov bort den i princip å sen när jag kom hem o hade gjort mat var det mörkt ute så kunde inte plocka kottar o kvistar till buketten han ska få eftersom jag inte såg nånting. 


Var iallafall jätteskönt o gå på aurorasamtal. Vet inte vad jag behöver för att lugna mig o göra mig mindre skräckslagen inför förlossningen och så så det e lite svårt o veta vad man ska jobba på då. Men var iallafall skönt o prata om när Thor föddes o om vad jag e rädd för nu. Känner mig lite tryggare med akutsnitt nu iallafall så det e ju ett babysteg på vägen. 

Ska få komma dit o se förlossningssalen före det e dags igen också så jag iallafall slipper få alla flashbacks ifrån förra året när jag väl kommer in o ska föda sen. Det rör ju om alla känslorna o känns ju sjukt jobbigt så tror det kan vara bra o iallafall smälta det som går först. 


Har även sagt till dom att det är otroligt viktigt att de alla vet vad som hände sist o att dom är förberedda o att jag med största sannolikhet kommer vara livrädd då det e dags efter hur det gick sist så dom är medvetna om det. Men ja utöver det så vet jag inte vad jag behöver för att bli mindre livrädd att något ska hända bebisen eller mig. Vet inte hur jag ska bli lugnare. Vet ju bara att bebisen ska ju ut på ett eller annat sätt.


Innan jag födde Thor hade man ju bara normal rädsla o tankar att man var rädd för att spricka helt osv. Men nu e jag ju inte rädd för det utan för att något ska gå så fel som sist o att bebis inte ska få följa med oss hem. Eller att jag ska få nå allvarliga komplikationer eftersom att jag vet att jag e högriskpatient eftersom jag haft flera proppar. Så det tänker man ju också på. Jag kan liksom inte tänka att det händer inte mig. Men var iallafall skönt o komma dit faktiskt. 


Smärtan e jag iallafall inte rädd för för jag vet ju att det gör ont jag har ju fött barn en gång å jag tror inte ens jag hade Nån bedövning. Eller jag vet inte vad dom gjorde faktiskt jag var ju så chockad men hade ju iallafall varken eda eller lustgas de vet jag ju. Å jag levde ju i fem år med kraftiga smärtor i kroppen så smärtan vet jag iallafall att jag kan bemästra. Men e rädd att bebis ska fastna o dö eller skadas eller att jag ska få en hjärnblödning stroke hjärtinfarkt eller lungemboli mitt i allt eftersom att jag vet att jag får proppar lätt. Det e lite jobbigt att jag vet för mycket jag kan liksom inte vara sådär naiv och lyckligt ovetandes. Det e bra med denna kunskap i andra sammanhang men inte när det gäller just den här situationen. Å jag vet ju att det är så extremt liten risk att något sånthär händer men eftersom att de var så liten risk att drabbas av infektion o föda barn i vecka 23 som sen fastnade och dog och det hände mig så känns ju min personliga risk mycket högre än hur få som faktiskt drabbas känns ju som att det skulle ju vara jag då..

När det redan gått illa en gång för bebisen å när jag har lätt o få proppar så det gör ju att det känns som min risk e högre än för dom som inte varit med om detta eller behöver blodförtunnande. För dom e det nog inte så stor risk. 


Försöker tänka positivt o att allt ska gå bra denna gången å att vi sitter här i februari med honom levande o jag planerar ju som att han ska leva här med oss. Köper ju typ allt jag ser till honom som jag tycker han ska ha men ja efter vi förlorade Thor vågar jag inte riktigt tro på det o ta lillebror för givet. Jag vet ju hur fel det kan gå o hur snabbt det kan vända trots att det nyss såg bra ut. 

Tror nog att det blir i december eller januari han föds faktiskt. Jag hoppas bara att det går bra allting o helst vill jag ju inte att han ska födas på min pappas födelsedag eller på mitt ex födelsedag. Så hoppas han väljer en annan dag att ploppa ut :) dom sa iallafall att jag inte behöver oroa mig för att gå över tiden med lillebror det känns bra. 


Men ja nu kurrar magen så dags o ge bebis mat. 

ANNONS
Av linnluvlee - Torsdag 31 okt 03:19

Godmorgon bloggen. Klockan är tre å vaknade nu som jag brukar. Sover oftast uppdelat numer, typ tre timmar åt gången o uppdelat på tre tillfällen under dygnet så får ju min sömn totalt sett men bara inte längre sammanhängande oftast. 


Idag har jag sånt där aurorasamtal så e nervös iinför det. E så rädd inför förlossningen o det oavsett hur den kommer o gå. Så rädd att något ska gå fel igen. Å så rädd nu att inte bli lyssnad på o förstådd. 


Mina ben skakar när jag tänker på förlossningen och så får jag hjärtklappning och tungt att andas o det e ju nu tre månader före o av att jag bara tänker på det hur ska det då bli att kroppen reagerar när det väl sätter igång o e dags. 


E skräckslagen inför förlossningen. Rädd att bebisen ska fastna och dö eller bli skadad. Rädd att jag ska dö eller få någon allvarlig komplikation att något ska gå så fel. 


Lyssnade på en podd igår om en förlossningsläkare på Danderyd som sa att om man e så rädd för att föda vaginalt så kommer kroppen att motverka och inte frigöra de hormoner som behövs vid en vaginal förlossning vilket leder till att förlossningen blir svår och komplicerad. 

Så om jag ska föda vaginalt o är skräckslagen och är i paniktillstånd då lär ju kroppen låsa sig o de sluta med akutsnitt i sånt fall. Å det e ju värre med akutsnitt än ett planerat snitt känner ju jag. Speciellt eftersom jag har blodförtunnande o är riskgrupp. Då är det ju alla gånger bättre med ett planerat än ett akut eller urakut snitt. 


E rädd inför ett snitt också just för att jag är rädd för någon allvarlig komplikation eller att dö på operationsbordet. Men med ett snitt kan bebisen iallafall inte fastna som Thor gjorde . 


Vid ett snitt gör det ingenting om jag är i fullständig panik och skräckslagen för då gör läkarna allt å tar hand om bebisen o mig. Medan om jag ska föda vaginalt e det ju helt upp till mig att styra min kropp och hur det ska gå till när jag skakar redan nu får svårt att andas o hjärtklappning av bara tanken på att föda o när jag samtidigt ser Thor ligga där död o börjar gråta. Hur jag ska kunna klara av att fysiskt föda då i det tillståndet det förstår jag inte. 


Som jag känner det nu e jag livrädd. Det blir inga fler barn eller graviditeter även om jag innerst inne hade önskat mig fler men jag kommer inte våga gå igenom det här igen. Så känner jag. Å den här graviditeten är så jäkla tuff psykiskt o jag har inte haft en hel vecka på hela graviditeten utan oro. Å jag saknar dessutom helt stöd ifrån människorna vi känner. Det är ingenting jag kommer glömma sen när bebisen är född att de inte fanns här nu och stöttade mig och visade intresse i lillebror. 

Det gör hela den här graviditeten ännu jobbigare. Å så rädslan inför förlossningen o att förlora det här barnet också på det.


För mig är ju förlossningen på liv och död efter vad jag har varit med om. Min rädsla är ju att det ska gå snett nånstans o att jag eller bebisen ska dö eller bli skadad. Thor dog ju under förlossningen. Så jag vet ju worst case scenario. Jag vet inget annat jag vet inte hur det är att ha en lyckad o komplikationsfri förlossning o kan inte se att det kommer att bli det. 


Så nu e jag rädd att de inte ska förstå detta eftersom de inte har gått in trots allt jag har sagt tidigare. E rädd för den bristande förståelsen o för att de inte sätter sig in i min situation utan bara maler på om en lyckad vaginal förlossning. 


Så jag har det idag och så ska jag göra en gravdeloration till Thor att ta med till kyrkogården imorgon. Det e ju allahelgona så då måste jag dit. Vill ju vara hos min pojke då. Det blir ju inget halloween för mig någonsin igen för denna helgen e ju Thors helg för all framtid. 

Av linnluvlee - Tisdag 29 okt 04:05

Hejhej bloggen. vaknade tre inatt av en mardröm igen så det var slut på den här nattsömnen det. Men hann endå få fem sex timmars sömn så det e ju bra det iallafall.

Drömde att det brann o jag kunde inte rädda Thors alla saker i minneshörnan. Å så fick jag flashbacks ifrån när mitt hår brann o vi skakade ur all sot och all glöden ifrån min hårbotten. Ush

Kläder och prylar och sånt det kan man ju alltid skaffa nytt. Men Thors saker vi fick efter han dog dom e ju oersättliga. Det e ju allt vi har kvar ifrån honom, det enda vi har av honom och så minnet.


Hans fotavtryck och nallarna ifrån spädbarnsfonden och minnesboken jag har gjort och det där bbarmbandet o dom andra sakerna. Det går ju inte ersätta så jag blev så jäkla ledsen av den där mardrömmen. Så nu kan jag inte sova. Kommer ägna dagen åt att fota av allting så man iallafall har det på bild också.


 


Så blir jag så less på att läkarna säger att dom förstår för det gör dom ju inte för hade dom förstått så hade dom ju aldrig ens försökt få mig att föda vaginalt igen efter det som hände. Dom sätter sig ju inte in i min situation överhuvudtaget. Dom tänker ju inte ens på hur det måste kännas.

Å den där aurorabarnmorskan var på semester, det e ju höstlov så hon är väl hemma med sina levande barn. De har väl alla säkert levande barn hemma. Dom borde tänka lite hur det hade kännts ifall det var deras barn som låg på kyrkogården efter deras vaginala förlossning.


Ser Thors livlösa o lealösa kropp framför mig. Halsen var ju lång och utdragen det både syntes ju och står även i obduktionsrapporten att det blev så under förlossningen för att dom drog i honom så nacken gick av. Vi hörde ju hur det knakade. Det var då jag skrek.


Kommer inte att föda lillebror vaginalt frivilligt, då blir det under tvång för att läkarna och barnmorskorna tvingat mig och då blir det också en anmälan efter.


Läste en annan blogg häromdagen om en kvinna som fått beviljat snitt någonstans utan problem o utan att ens ha haft en hemsk förlossning tidigare o utan så starka skäl som jag har. Är jättebra att hon fick det hon ville men det är ju så jävla sjukt att jag som har fött mitt barn vaginalt och sett och hört han dö under förlossningen får slåss emot läkare som inte ens försöker förstå. Det är ju helt sjukt. Det är ju inte rättvist och det är ju inte ens säkert.


Så har jag även läst att barnmorskorna på sahlgrenska tycker att det är omständigt och besvärligt att ändra rutinerna så att ingen kvinna tvingas gå mer en än vecka över tiden efter att en forskningsstudie fick avbrytas för att sex barn hann dö i magen i graviditetetsvecka 42 för att dom inte fick tillräckligt med näring plats och syre för dom inte plockades ut i tid. Det är ju helt sjukt, man VET att det är en fara för bebisen att vara kvar i magen så länge. Flertalet barn dör i magen i den graviditetesveckan varje år och har så gjort de senaste 20 åren och man vet det endå så skiter man i det. Liv e tydligen inget värd utan man tycker att lite svinn lite döda bebisar och sörjande föräldrar och syskon får man räkna med. Trots denna studie så verkar det tydligen bara vara Falun ännu som har ändrat sina rutiner resten av förlossningsklinikerna i sverige tycker inte det är nödvändigt än. De vill alltså att fyra hundra barn ska dö varje år och att fyra hundra mammor och pappor ska åka hem tomhänta ifrån förlossningen.

Blir så ledsen när man vet dessa saker och man kan ändra på det och minska antalet barn som dör i magen och så skiter man i det.


Thor hade antagligen inte ens dött om det bara hade gjorts en odling på mig sent i förra graviditeten men det gjordes aldrig trots att det inte är säkert att man får symtom när man är gravid, långtifrån alla får det och det är inte heller lika lätt att veta att de man känner är en infektion eftersom man kan känna likadant utan att ha en infektion när man är gravid. Trots att jag hade flera blödningar och trots att jag gjorde hur många vaginala ultraljud som helst och det i sig ökar risken för infektion. Trots att infektioner är vanliga hos gravida. Trots allt detta så gjorde man ingen odling och förlossningen satte igång för jag hade en infektion och han dog. Infektion är en av de vanligaste orsakerna till att man föder för tidigt och man vet detta men man gör inte de man kan för att upptäcka det så bebisar dör. Man vill alltså ha sörjande föräldrar och att barn ska dö innan de ens får chansen att leva.


Blir så ledsen varje gång en människa kläcker ur sig att han hade endå inte överlevt eller det var det bästa när han föddes så tidigt han hade varit så skadad. Det fick vi höra typ direkt efter han hade fötts av personalen som var med. Det är så fruktansvärt sårande att höra det. Han dog i onödan för han hade inte fötts så tidigt om de hade upptäckt min infektion. Han fick aldrig ens en chans att leva. Det finns mirakelbebisar som är födda så tidigt och lever helt normala liv som vilket annat barn som helst idag. Men framförallt är det ju  bara så jävla onödigt och sårande att ens yttra dom där orden. Då är det likabra att vara tyst. annars är det som att man medvetet vill såra.


Barnmorskan tyckte jag skulle sjunga vaggvisor för lillebror i magen. Men jag klarar bara sjunga andra sånger sånt man hör på radion. Fixar inte att sjunga godnattsånger. är så rädd att han ska somna i magen då för gott.. sjöng godnattsånger för Thor. Sjöng alltid vaggvisor för honom. Det vågar jag inte nu utan lillebror får lyssna på annan musik.

Har inte ens haft mage att plocka bort julbocken ifrån förra året. Den står ju vid THors minneshörna på golvet. Så fixar inte ens att ställa undan den när den är hos THor så den står framme året om.

Påskägget ligger kvar i trädgården hos han. Fixar inte att lägga undan det heller.


Mamma tyckte jag skulle gå ur svenska kyrkan eftersom dom vet att vår son har dött han är ju begravd hos dom men vi har aldrig hört ett knyst ifrån dom. Vi fick aldrig träffa någon sjukhuspräst och vi fick aldrig några kontaktuppgifter till svenska kyrkan heller och man har aldrig hört ett ljud ifrån dom efter att vår son dog. och dom ska finnas där sägs det jo tjena. verkligen inte.

Tycker det är så dåligt. Tycker vi borde ha fått träffat en präst när han dog. Tycker svenska kyrkan gått kunde ha kontaktat oss eller skickat ett brev hem när de visste att vårt barn dött. 

Man kanske borde gå ur den dom finns ju inte ens där när man drabbas av det värsta man kan uppleva som förälder. Och dom ska vara medmänniskor sägs det. 


Tycker det är så dåligt att när ens barn dör så läggs allt ansvaret och alla initiativ på den helt förkrossade och sörjande föräldern. Man ska fixa allt själv, får inte hjälp med någonting och både omgivningen och alla instanser tycker det är föräldrarna som ska ta alla initiativ i en tid när man knappt orkar med att äta. Ingen finns där.

och sånt glömmer man inte. 


Lite tankar som jag haft i huvudet sen jag vaknade. Nu kan jag börja den här dagen utan att bära runt på det. Nu kan jag börja den här dagen med ett tomt blad.

Av linnluvlee - Söndag 27 okt 03:47

Hejhej bloggen. Klockan är tre o vaknade nu o kan inte sova. Blev bara typ tre timmar sömn inatt, somnade med gråten i halsen. Känns länge till det är måndag o dags för besök hos barnmorskan. 

Känns som jag lever i en mardröm. 


Det är ju helt sjukt hur man blir behandlad av vården och av människor efter att man har förlorat sitt barn.  Som om inte det är hemskt nog. 

Ingen förståelse eller empati finns. Ingen som sätter sig in i ens situation. Det e ju inte smärtan jag är rädd för det e ju för att jag vet att om jag tvingas till att föda vaginalt igen kommer det kännas som ett övergrepp och psykisk tortyr och åstadkomma mig mer trauma så jag får posttraumatiskt stressyndrom av det. Å det enda dom åstadkommer nu på specialistmödravården är ju att ge mig mer psykiskt lidande. Och dom stressar mig och bebisen i onödan. 


Jag känner mig maktlös. Känner att jag nästan hellre dör än föder bebisen vaginalt. 


Får kämpa med att äta för jag har ingen lust till det längre efter jag var där i onsdags och pratade med läkaren. Hon fick mig o tappa livslusten. Sen dess gör jag inget annat än gråter. Jag klarar inte av att göra någonting ligger bara ner och mår skit o känner att jag inte orkar mer. 

Av linnluvlee - Lördag 26 okt 20:13

   

Godkväll bloggen mår skit idag också för att jag tvingas fajtas så. Det stressar mig ger mig hjärtklappningar, mer smärtsam foglossning och onda sammandragningar för att inte tala om att lusten till att äta eller ta tag i något helt försvinner. Känns som att mödravården vill jag ska må så dåligt som möjligt i den här graviditeten som att det inte räcker med att vår son dog. 


Dom gör ju justnu inte att jag mår bättre iallafall. Har dock inte gråtit idag men ögonlocken hänger ju ner. 


Försökt hitta kontaktuppgifter till chefen på förlossningen vid Örnsköldsviks sjukhus men det står ingenstans. Suttit å läst socialstyrelsens riktlinjer, statistik och rekommendationer vid förlossningar med. Känns inte som det finns så mycket mer att läsa om förlossningar och risker och så jag har redan läst på och fått klart för mig vad de olika förlossningssätten innebär och har för olika risker. Känns inte som dom där aurorasamtalen kommer tillföra så mycket mer än mera oro o ångest och tårar och stress men jag måste ju gå på dom vet bara inte än när jag ska få komma dit. Hoppas att det blir snart. Tycker dom kunde ha skickat mig dit för flera månader sen faktiskt. 


Har nästan lust att skriva till socialstyrelsen och på allvar fråga dom om dom anser att det är rimligt att jag ska tvingas föda vaginalt efter vad jag har gått igenom och efter hur jag mår efter det. För vad deras riktlinjer säger så ska jag inte behöva det men det e ju upp till läkaren o bestämma. 


När jag tänker på att föda vaginalt igen är det nästan så jag föredrar att återförenas med min döda son. För det känns så hemskt att behöva det igen. Frågade mamma ifall hon hade velat föda mig vaginalt ifall min storebror hade dött vid förlossningen och hon sa direkt att det hade hon inte klarat. Tror ärligt talat inte att någon kvinna som har mist sitt barn för att det dog under en vaginal förlossning vill föda eller psykiskt klarar av att föda vaginalt igen efter det utan att bli ännu mera traumatiserad. Är du kvinna som läser? Har du barn? Ifall ditt första barn hade dött under förlossningen hade du fixat att föda ditt andra barn vaginalt? Hade du känt att det var rimligt att kräva det av dig? 


Får ont i magen när jag tänker på det här. Å att jag inte blir lyssnad på. Känns som jag lever i en mardröm. Kommer ju inte ha några glada minnen ifrån den här graviditeten sen och absolut inte ifrån förlossningen om den blir vaginal. 


Känner inget förtroende längre för mödravården vid Örnsköldsviks sjukhus. Känns inget kul att gå dit på kontroller men jag gör det för bebisen för att jag vill få ett levande barn. Känns jobbigt att behöva ringa till förlossningen o höra ifall mina smärtor i magen skulle bli värre inom det närmsta. Känns som att jag drar mig för det. Å så ska det ju inte va. Men det blir ju så man känner när man inte känner att man blir förstådd eller lyssnad på. 


Hoppas att vi får en frisk pojke så man slipper ha så mycket med vården att göra sen för den är ju under all kritik i Sverige. Det e ju ett lotteri vad du får för bemötande och vård beroende på vart du råkar bo och vem du får träffa. 


Man känner sig så maktlös. Lilla människan mot dom typ.



Av linnluvlee - Fredag 25 okt 06:27

Godmorgon bloggen, har sovit inatt men inte sovit så gott å haft svårt o sova. Mår så jävla dåligt å det e mödravården som får mig att må dåligt, helt sjukt ju egentligen att det är sjukvården som får mig att må dåligt. Visst jag skulle inte må helt bra om dom bara lyssnade o jag slapp tjata på dom hela den här graviditeten men jag skulle iallafall må så mycket bättre. 

Framförallt så skulle jag ju känna mig lugnare och inte ha den här ständiga stressen över mig som dom orsakar. Jag har inte haft en enda vecka under hela den här graviditeten där jag känt mig lugn och trygg utan jag har känt en ständig oro pga specialistmödravården och vanliga mödravården hela tiden och gör fortfarande och det skapar en konstant stress hela graviditeten som jag inte hade behövt haft om det inte vore för dom. Å nu ska jag alltså gå runt med detta till minst jul vecka 32 det e ju för fan hela graviditeten. 


Tack specialistmödravården och ankaret. Tack för att ni stressar och oroar mig och får mig att må skit hela graviditeten. 


Det är så sorgligt för jag har hela mitt liv drömt om att ha fyra levande barn. Men nu efter den här graviditeten och efter hur mycket jag har fått slåss för att få stöd, kontroller och bli lyssnad på den här graviditeten så kommer jag inte ens fixa att skaffa ett levande syskon till min son i magen och Thor. Utan det kommer o bli lillebror i magen och jag kommer o göra allt för honom men jag kommer inte att våga igen på grund av förlossningsvården och mödravården. 


De vet redan att jag sover dåligt att jag inte kan sova på nätterna. Att jag är livrädd och vill föda lillebror med snitt endå så tvingar dom mig att känna ständig oro i minst sex veckor till för att vi inte bara kan göra en plan redan nu så jag kanske kan få känna ett lugn dom här sista veckorna i graviditeten. Nä vi ska stressa på och oroa henne och bebisen i sex veckor till :/ 

Fy fan! 


Vet inte vad man ska göra i det här landet för att faktiskt bli lyssnad på och förstådd av den svenska sjukvården. Måndag har jag barnmorska igen så då ska jag kriga vidare. 


Idag måste jag försöka ta mig i kragen o skicka o hämta paket o få lite gjort. Har inte fått någonting gjort seriöst på hela veckan för det här får mig å må så himla dåligt. 

Ska försöka blogga om nånting roligare ikväll men justnu behöver jag bara skriva av mig o lätta på bördan i hjärtat o i huvudet. 

Av linnluvlee - Torsdag 24 okt 11:12

Hejhej bloggen, mår rätt dåligt. Gick inge bra igår tycker jag. Får vänta enda till vecka 32 det vill säga enda fram till jul innan jag får veta om jag får ett snitt eller tvingas föda vaginalt mot min vilja och trots att jag är skräckslagen inför det.


Ska få möte med någon aurora barnmorska fastän jag knappt kunde hålla rösten igår när jag pratade med dom och var nära o börja gråta och förklarade att jag är livrädd och har fullständig panik inför att något ska gå fel vid en vaginal förlossning.


Men nu så måste jag alltså gå och må fruktansvärt dåligt i ytterliggare sex veckor innan jag får veta säkert hur det kommer o bli.

Å sjukvården har seriöst fått mig att må mer dåligt än nödvändigt hela den här graviditeten än vad de hade behövt åstadkomma om de bara hade lyssnat på mig direkt!


Jag mådde skit dom första tolv veckorna av graviditeten för att jag fick tjata mig till kontroller och stöd och odlingar och sen när jag väl fick lämna en odling så visade den ju att jag hade en infektion som jag kan ha haft jättelänge.

Jag sa till dom att det nog skulle bli så att jag fick en ny propp igen om de satte mig på den där låga dosen innohep men läkaren lyssnade inte på mig eller forskningen och det hann inte ens gå två dygn innan hela mitt ben vart igensatt och jag blev tvungen att ringa jobbet och säga att jag inte kommer kunna jobba där för att jag inte kan gå för jag fått en blodpropp i hela jävla benet.


Innan jag blev gravid så sa jag till dom att letrozolen är ju ingen idé att vi fortsätter prova med för den har ju inte gett någon effekt men det ville dom ju inte lyssna på men det visade sig ju sen iallafall att jag hade helt rätt även där.


Å så nu då tvingas jag slåss för att få ett kejsarsnitt när jag redan vet att jag psykiskt sett inte fixar att föda vaginalt efter att thor dog under förlossningen. Jag ser honom ligga död mellan mina ben när jag tänker på att föda. Hur kan man inte förstå att det är ju fan omöjligt att fixa att krysta och andas kontrollerat och rätt när man mår så jävla dåligt? Det är ju varken mänskligt eller humant att tvinga mig till att föda vaginalt efter vad jag har gått igenom jag kommer ju vara skräckslagen och hur kan det bli en lyckad förlossning?

Jag om någon som har fött mitt döda barn borde väl få kejsarsnitt, det borde inte ens vara något snack om saken. Dom bröt nacken på vår son.


Men jag ska fajtas för min ofödda sons skull. Jag ska trycka upp bilder på Thor ifrån obduktionen i ansiktet på aurorabarnmorskan och bilder ifrån kyrkogården och ett förlossningsbrev som jag ska tvinga dom att läsa och om dom inte ger mig ett snitt efter att ha läst vad jag har skrivit i mitt förlossningsbrev då är dom ju inte kloka. För det är skrivet rakt ifrån hjärtat och precis hur jag känner det och hur faktan faktikst är och om man fortfarande tycker att jag ska försöka föda vaginalt efter det ja då borde man inte ha med människor att göra.

För jag vet redan att jag psykiskt inte kommer att klara av att föda vaginalt. Jag känner mig själv så pass bra efter allt jobbigt jag har gått igenom under mitt liv. Jag vet hur jag reagerar i såna situationer o det känns hemskt att ingen lyssnar på mig. :/ jag blir så jävla ledsen.


Å tvingar dom mig till att föda vaginalt och någonting går fel så ska jag anmäla dom allihop. För mig personligen så känns riskerna med att föda vaginalt igen större och betydligt värre än vid ett snitt. Å det är risker som jag inte är beredd att ta.

Jag kan inte se att jag skulle få en problemfri okomplicerad vaginal förlossning med min andra son när jag vet att jag kommer att vara skräckslagen, panikslagen, traumatiserad och föda honom med tankarna på Thor och thors förlossning i huvudet och se Thor ligga död där samtidigt som jag ska andas och krysta och med tårarna rinnandes ner för kinderna. Hur fan kan det bli en lyckad förlossning?


Jag blir så jävla ledsen att man tvingas slåss emot vården. Att man inte blir lyssnad på. Men jag tänker mig inte låta bli överkörd. Jag tänker stå på mig. Det har redan iår dött tre stycken kvinnor vid en vaginal förlossning som alla tre kämpade för att få ett planerat snitt beviljat men nekades och det fick till följd att förlossningen gick åt helvete och de barnen tvingas växa upp utan sin mor och barnets pappa utan sin fru/flickvän.


Hur kan man inte fatta att jag kommer hamna i chocktillstånd när det är dags? Sådär som när man har råkat ut för en bilolycka o man sätter sig mitt ute på motorvägen för man är i chock. Minnena ifrån när jag födde thor kommer ju komma tillbaka när jag återigen hamnar i samma situation att föda igen och det är ju ingenting jag varken kan förbereda mig på eller kontrollera. Kroppen minns ju fysiskt för det första och jag kan ju inte ens tänka på förlossningen, varken den med Thor eller den kommande med lillebror utan att känna paniken i hela kroppen och börja gråta. Hur kan man inte fatta det? Hur kan man inte fatta att det här lär ju inte gå?

Det är inte humant att kräva det av mig efter hur den där förlossningen gick.


Men nu måste jag alltså kämpa för min sak och må dåligt i ytterliggare sex veckor för att vi ska prova om det går att övertala mig.


Nä ush jag mår dåligt och jag är ledsen. Jag tänker på thor, min fina lilla pojke som jag aldrig får chansen att hålla om och se växa upp.


 

Så fin teckning min kusin gjort av Thor. Vi har ju inte ens ett fotografi av honom vi kan hänga upp på väggen.


Här är iallafall mitt förlossningsbrev, om inte det får dom att ge mig ett snitt så vet jag inte vad fan man ska göra för att få det beviljat i det här ruttna landet. När kvinnor som inte ens har haft några starka skäl och inte förlorat sitt barn under en tidigare förlossning har fått det beviljat.


Jag vill föda mitt barn med planerat kejsarsnitt!


Jag drömmer mardrömmar om förlossningen. Min förra förlossning var en mardröm och minnena därifrån kommer jaga mig för resten av mitt liv!

Jag är livrädd att det här barnet också ska fastna under en vaginal förlossning och dö precis som vår första son Thor gjorde.

Vi har redan behövt begrava ett barn.

Varje gång jag tänker på förlossningen ser jag Thor, min son ligga död mellan mina ben. Ni bröt hans femte nackkota för att överhuvudtaget få ut honom på förlossningen, han satt fast i en hel timme.

Jag kommer aldrig glömma tystnaden och ansiktsuttrycken på all den personal som var med när vår son dog.

Jag är livrädd nu och att kräva att jag ska föda vaginalt igen efter den mardrömsförlossningen är inte humant. Ni är inte mänskliga om ni tvingar mig till det.

Det är större chans att vi får med oss ett levande barn hem om förlossningen sker med ett planerat kejsarsnitt.

Jag vet att det finns risker, men det finns risker med både snitt och vaginal förlossning. Båda kan man förblöda och få blodproppar av. Under en vaginal förlossning kan barnet även fastna och dö som vår son gjorde eller skadas och få bestående hjärnskador som följd. Kvinnor förblöder, får proppar och dör även vid vaginala förlossningar och det innebär en risk att det här barnet också fastnar när det redan hänt oss en gång. Om lilla Thor på 502gram fastnade hur ska då en större bebis komma ut?

Ni kan inte garantera att det inte händer oss igen.

Därför kan ni inte heller kräva av mig att jag ska föda vaginalt igen. Jag har redan gjort det en gång och det fungerade inte det slutade i katastrof.

Jag får panik av bara tanken på en vaginal förlossning. Med största sannolikhet kommer jag drabbas av en panikattack när det är dags att föda igen för att alla minnen ifrån när vi förlorade Thor kommer komma tillbaka och skölja över mig som en tsunamivåg.

Jag kommer alltså att befinna mig i ett panikartat chocktillstånd med tårarna flödandes längs med kinderna och hur ska jag kunna samarbeta med barnmorskan och krysta då för att få till en lyckad förlossning?

Jag vill inte förlora ett barn till. Vi har redan ett att besöka på kyrkogården som jag saknar varenda dag för resten av mitt liv.

Låt mig föda med ett planerat kejsarsnitt.

Jag vet att det är en stor bukoperation men med ett planerat snitt kan ni välja en dag när den bästa personalen är på plats, planera mitt blodförtunnande och vara redo.

Jag vägrar också att gå över tiden i den här graviditeten, det vill säga jag föder senast den 6 februari 2020. Att gå över tiden innebär en risk för att barnet inte längre får tillräckligt med näring ifrån moderkakan eller plats och syre att fortsätta andas. Flera barn dör i fullgången graviditet varje år för att de inte plockas ut i tid och jag vill inte bli ett av dom barnens förälder också. (Källa Spädbarnsfonden)

Låt mig föda med snitt, ni kan inte garantera en vaginal förlossning där mitt barn inte fastnar som Thor gjorde och dör eller blir skadat för livet.

Jag klarar inte psykiskt att föda vaginalt igen efter hur vår son Thor dog. Det är ett trauma jag bär med mig för resten av mitt liv och som ingen förståelse finns för. Låt mig inte behöva uppleva det igen.



Enough said nu ska jag gå och trycka i mg chokladkakorna som ligger i kylen. Behöver fan det.

Presentation

Fråga mig

37 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ linnluvlee med Blogkeen
Följ linnluvlee med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se