Inlägg publicerade under kategorin Förlora ett barn

Av linnluvlee - Måndag 13 jan 05:22

Godmorgon bloggen, idag känner jag mig nere, saknaden o sorgen gör sig påmind ordentligt igen. Saknar min lilla bebis så!

Tror ärligt THor ramlade igenom, att jag tappade honom och att den där infektionen som dom säger var orsaken kom först efteråt när de redan hade satt igång.

För när jag tittar på bilderna från när han låg i magen så låg han ju hela tiden så långt ner, magen hängde ju ner på ett sätt som den inte gör nu med den här bebisen i magen. Jag upplevde också att jag kände den sista tiden att jag skulle tappa honom och att jag då var tvungen att gå runt och hålla i magen så känns det inte med lillebror i magen alls, inte ens nu när jag är så långt gången som i vecka 37. Jag kan röra mig på ett helt annat sätt i den här graviditeten och jag smådansade till o med i förra veckan, det hade aldrig gått med THor i magen, han låg så långt ner och det kände jag av hela den graviditeten så jag tror faktikst att när han blev tyngre och började sparka och röra sig mer så föll han igenom, att hans rörelser och tyngd gjorde att jag öppnade mig för att han kom ju ut precis som han faktiskt låg och han låg hela graviditeten och tryckte på neråt. Tror att infektionen kom in först när det redan hade startat faktiskt.


För det känns inte som jag ska tappa den här bebisen i magen o även när lillebror orsakar tryck neråt så är det inte ett sånt tryck som jag hade med Thor. Den här bebisen ligger mycket högre upp än vad THor gjorde även fastän han har borrat ner huvudet nu och ligger ganska lågt. Men inte som Thor gjorde.


Saknar Thor så mycket! Var längesen jag var till kyrkogården nu men ska försöka komma dit en gång till innan förlossningen, får se när älskling har tid så vi kan åka dit. Saknar honom så mycket.

Det går ju aldrig över, sorgen , den kommer ju göra sig påmind och vara smärtsam genom hela livet vissa dagar vissa stunder men med tiden så lär man sig hantera det o det blir en del av livet, en del av vem man är efteråt, efter att ens barn dog.


Det tycker jag kommer vara jobbigt sen när lillebror är här varje gång man träffar nån ny människa som ställer den rätt så vanliga normalt oskyldiga frågan " är det första barnet?" "har han några syskon?" "när ska han få syskon?" dessa frågor kommer vara så jobbiga att få.

Å tror nog att alla som har barn får dom någon gång så dom kommer att vara omöjliga att inte få, å personen som frågar kommer att fråga det av intresse och med glädje i blicken och mitt hjärta kommer brista inombords och det kommer svida nåt fruktansvärt i hjärtat om jag inte är ärlig och berättar om Thor och berättar jag om Thor har jag dödat den konversationen och varit en glädjedödare. För dessa personerna kommer ju inte att veta, dom kommer ju inte att veta att deras lilla fråga dom ställer av intresse kommer göra så ont att besvara. Det kan dom ju inte veta.


Så kommer det göra mig ledsen att mina pojkar inte kan leka tillsammans och att dom inte får möjligheten att växa upp tillsammans som andra syskon. Det hade ju varit underbart för dom, när de bara hade skiljt ett år eller 1,5 mellan dom. De skulle haft varann genom hela livet som brorsor har men så kan det aldrig bli. Istället får storebror vaka över lillebror ifårn himlen. Det vet jag att han kommer göra.


Så alla Thors födelsedagar utan honom. Den 1a augusti varje år. Att det alltid fattas ett barn vid middagsbordet, ett barns julstrumpa är tom på jul eller jag kommer ge han någonting varje jul men det blir ju inte som med lillebror som lever.


När lillebror är född och vi ser hur han lever och utvecklas så kommer det ju bli mer uppenbart för oss allt vi missar med Thor, allt han aldrig får chansen att göra och allt vi aldrig får upptäcka och se han göra.

Lillebror kommer ju få veta att han har en bror men som inte fick leva, att han föddes för tidigt. Det kommer ju komma frågor och som jag måste besvara på ett bra lättförståligt sätt. Jag tror ju dock att man blir väldigt ödmjuk som person om man växer upp i en familj som inte är hel, där det fattas någon. Våran familj kommer ju aldrig att bli komplett, det kan den ju inte bli igen när man förlorat ett barn. Eller ja när vi alla har gått bort ingen vet ju med säkerhet vad som händer efter döden.

Jag tycker det är fint att tänka att Thor bor i himlen nu iallafall och att stjärnorna som lyser är våra nära som gått bort. Tror att THor finns med mig nu på nåt sätt på sitt sätt.

Jag har ju skrivit en barnbok om Thor till lillebror som jag ska trycka upp och ge till honom om nåt år. Tänker att det är ett bra sätt att förklara på.


Tänker redan nu under graviditeten på syskon till thor och lillebror. Hur det kommer o bli. Lillebror kommer ju säkert vilja ha syskon o när han vet att han har en bror men som inte finns fysiskt sett med oss mer. Så vet vi ju inte ens om vi kan ge honom och Thor ett till syskon.

Jag har ju haft jättesvårt att bli gravid och även svårt att behålla mina graviditeter, det här är ju min sjätte graviditet minst.

Å dom mediciner jag har haft som har lett till Thor och lillebror dom kan jag ju inte ta igen eftersom jag inte får det nu när jag haft mina blodproppar, det e ju för farligt.

Jag har ju inte heller haft några lätta komplikationsfria graviditeter, jag har ju inte kunnat jobbat nån av mina graviditeter och jag har ju fått blodproppar under båda graviditeterna.

Det känns ju som jag har varit gravid nu i flera år, med alla ivfer och alla mediciner och kontroller och undersökningar och ägglossningstester och försök under alla dom här åren som har gått.

Å när Thor dog och hur jag har mått under den här graviditeten så vet jag inte om jag orkar gå igenom en till ivf eller en till graviditet. Vet inte om jag orkar det psykiskt sett.

Det har varit så tufft och en så lång resa till att faktikst få ett levande barn och jag har mått så dåligt under alla år vi kämpat. Vet inte om jag orkar det mer.


Vi har ju tre embryon kvar, tre försök, tre potentiella syskon till Thor och lillebror. Tre försök som kan bli ett till barn. Varje sånt försök kommer ju kosta oss 20lax där vi inte vet utgången, ifall det blir ett levande barn, ett dödfött barn, ett missfall eller ett misslyckat försök där det inte tog sig. Varje år kommer det kosta oss 3 tusen att ha kvar dessa potientiella syskon i frysen uppe i Umeå.

Som det känns nu så tror jag inte att jag någonsin kommer palla med att vara gravid igen efter hur jag har mått nu dom här månaderna med lillebror i magen, men det känns ju som man vill spara embryona utifallatt så man iallafall har den möjligheten kvar ifall man skulle ändra sig nån gång. Det blir ju dyrare om man måste göra ett helt nytt äggplock plus att det är ännu mera risky med medicinerna då, då snackar vi typ 70 000 och mediciner med ännu högre risker att få nya blodproppar.

Så det känns ju som att det isåfall blir dom där tre embryona o inget nytt äggplock.

Mirakel kan ju inträffa man kan ju bli gravid endå naturligt även om det inte känns som det är så himla troligt efter alla år av försök

Kommer ta framtiden som den kommer, låta tiden visa mig vad som känns rätt att göra. Jag tar inte för givet att det kommer att gå igen, jag tar inte förgivet att jag kan bli gravid igen och få ett till barn. Jag vet inte ifall jag skulle klara psykiskt att gå igenom en till graviditet och en till förlossning efter lillebror är född och förhoppningsvis lever.

Vet inte vad jag skulle göra ifall ett mirakel skulle inträffa och jag helt plötsligt en dag skulle stå där och vara gravid igen fast spontant, det känns för långsökt att det skulle hända, men om det skulle hända vet jag inte vad jag skulle göra.

Jag vill kunna ge lillebror och Thor ett levande syskon. Jag har alltid önskat mig flera barn och velat ha en stor familj men vet inte om jag skulle klara gå igenom allt det här igen faktikst.

Räknar väl med att det blir vi tre (fyra), jag mannen o lillebror på jorden och sen så Thor i himlen. Att det är så vår familj kommer att se ut.


Idag och så femton dagar kvar nu till förlossningen, förutsatt att det inte sätter igång tidigare. Känner lite oro ifall jag inte kommer fatta tillräckligt i tid att det nu är på gång. Med Thor fanns det ju ingen tid, det kom ju inte smygande att det var på gång utan jag vaknade ju mitt i natten av att det redan var igång för fullt och liksom för sent redan att stoppa även fast vi inte alls fattade det då.

Dom säger ju, barnmorskorna och läkarna och även andra som har fött barn att jo men ni har tid på er, det kommer vara en värk här och sen kan du hinna duscha, vara hemma en stund, att så fort går det inte o bla bla bla. Men med Thor gick det ju så fort så jag tänker ju att det inte finns nån tid utan att det här kommer ju att gå undan, det brukar ju statiskiskt sett gå fortare med andra barnet och med alla kvinnor i min släkt har det gått undan. Vissa har inte ens hunnit till förlossningen och vissa som när jag föddes hann bara nätt o jämt in till förlossningen, ingen har ju haft en såndär lång och utdragen förlossning som verkar rätt vanligt och som dom pratar om så jag har svårt att se att jag kommer ha det och att det kommer att finnas tid till att lalla runt hemma, tänker  mig att det blir pang på och bråttom nu igen denna gången också. Jag vet inte. Men då fattar jag ju att det är dags, går det sådär himla segt kan det nog dröja innan jag riktigt fattar eftersom att jag har haft sammandragningar sen vecka 12-16 nån gång och molvärk hela den här graviditeten. Det klart går vattnet först då fattar jag ju. Men smyger det sig bara på med sammandragningar och lite molvärk här och där då känns det ju som det har gjort typ hela graviditeten o då lär jag nog inte fatta förrän sent. Så ja lite nervöst e det, men jag längtar till det är överstökat. Till lillebror e född och skriker. Då kan jag känna ett annat lugn än vad jag har gjort under hela den här graviditeten. Såklart kommer en annan oro istället då att infinna sig, den som alla föräldrar känner att man inte vill att det ska hända ens barn något men den oron känner ju alla så det är en annan sak.


Nu måste jag käka samarin igen och så mera frukost. Kanske kan jag må lite bättre nu under dagen också för det känns så skönt att ha skrivit av sig lite nu.

ANNONS
Av linnluvlee - Fredag 10 jan 19:53

Godkväll på er denna fredagen! Nyss ätit upp jättegoda kakor vi hittade när vi var på Ica idag o handlade. Fick så mycket sammandragningar, förvärkar plus att jag tror min bebis sparka på min blindtarm när vi var inne i affären så ja trodde det var på gång nu men icke. Var nog bara för jag hade burit nåra kartonger före det. För nu känns det rätt lugnt igen. 


E lite sömnig nu igen så får se om jag somnar eller orkar se en film ikväll. Imorgon ska vi iallafall få trevligt besök av några vänner, vi ska spela spel o laga god mat ihop så det blir kul! Jag hade ju förberett lappar med olika grejer att hitta på ihop som varje par fick dra på bröllopet i somras så har det tråkigt nog inte blivit så mycket av det ännu men detta stod iallafall på en av lapparna. Så åka båt o spela minigolf som blev av under sommaren. Ska jag vara helt ärlig så minns jag knappt ens vad jag skrev på lapparna å än mindre vem som fick vad ;) men kul idé iallafall så man ses lite oftare. Så det blir kul imorgon. 


Idag hämtade jag ut nåra paket med kläder till bebisen, längtar till han får använda dom. Finns ju så mycket sött och tufft till dom små! 

Del två av min pushpresent till mig själv hade också kommit, ska visa sen när jag fått hem alla fina delar :) 


Har tittat massa mer på bilden jag visade er igår också och även hittat ett nallehuvud om man vrider på bilden så finns den ovanför bebisfötterna. Ju mer jag kollar på de jag ser i tröjan också så ser det ut som gipsfötterna vi har av Thor och som hans huvud och den där nallen ser ut som den han har hos sig på kyrkogården.. så det känns som jag har fotat min lilla bebis å att han har tagit med sig sin nalle o krupit ner hos lillebror i magen.. blir alldeles tårögd när jag ser det att det ser ut som Thor o hans nalle.. 

det e klart han vill vara hos mamma på det enda sätt han kan så då dyker hans spöke upp på kort ibland.. å nog därför det händer skumma saker med ibland. Min lilla älskade änglapojke finns med mig hela tiden på sitt sätt fastän jag vi inte kan se honom. Saknar honom så! Hela tiden 🧸 


Bebisen i magen sparkar hejvilt med o trycker ut sina små fötter på sidorna å magen buktar åt alla håll men antar det är trångt därinne för han nu. Snart får vi träffa honom 💕

ANNONS
Av linnluvlee - Torsdag 9 jan 12:45

 


Hejhej idag e en känslomässigt jobbig dag just för att jag har legat vaken hela natten o grubblat, man blir ju knäpp på sig själv men ni vet ju hur tankarna börjar gå om man inte kan sova å ligger där o försöker. Men men en del dagar e tyngre än andra å imorgon e nog en lättare dag hoppas jag. 


Idag känner jag mig iallafall ledsen och orolig men min oro är säkert inte ens befogad för allt annat ser ju bra ut men jag liksom vet för mycket för mitt eget bästa inte så bra alla gånger det. 


Fick iallafall tre till timmars sömn imorse när älskling kommit hem å gjort mig sällskap :) vaknade sen av en rejäl spark lagom till det var dags å ta spruta igen så börjar undra ifall min bebis redan kan klockan haha :) tur han väckte mig iallafall. 


Sen dess så har jag ätit mera å kollat instagram men de e ju ingen som uppdaterar så jag har ju inget å kolla på ( vet ju att normala folk jobbar nu men endå) iallafall såg igårkväll på den här bilden ovan ibörjan av inlägget så tänkte se ifall ni ser samma som jag? Eller om jag inbillar mig att jag ser en fot och ett bebisspöke i mitten på tröjan längst ner. Bebisen ligger med huvudet neråt och fötterna vid revbenen så det kan inte vara bebisen.. spöke Thor? :) 


Iallafall nu så längtar jag till tiden efter graviditeten när vi har bebisen här levande. Kommer bli underbart :) å jag längtar till jag inte känner mig lika stor och tjock och till mina vanliga kläder passar igen. Tycker magen e jättefin nu men jag känner mig inte lika fin som gravid med lillebror som jag gjorde med Thor i magen å sen så är det jobbigt att inte ha några kläder som passar men nu e det nära ju. :) 

Av linnluvlee - Torsdag 9 jan 04:14

Nu har jag o bebisen kommit till vecka 37. Var jättetrött igår igen så gick o lade mig vi nio redan o när jag sen blev väckt en tredje gång av bebisen så var jag helt säker på att jag hade sovit hela natten men så var klockan bara halv ett och sen dess så har jag inte kunnat sovit nåt.

Så blev 2,5 timmes sömn denna natten så alltså måste klockan ha vart typ elva när jag var uppe den andra gången o tittade på klockan o trodde jag hade satt på mig den åt fel håll för tyckte visarna såg så konstiga ut men det berodde nog på tröttheten.

Iallafall efter det så vart jag hungrig så gick upp och åt nattmacka och frukt och sen så har jag inte kunnat somna igen för jag har sån halsbränna å samarin hjälper inte, o sen ju mer jag ligger vaken desto mer tänker jag så nu har jag blivit jätteorolig igen att nånting ska gå fel såhär på slutet av graviditeten. Känns inget bra e så nära nu ju, 20 dagar kvar tills det är igångsättning i vecka 39+0 hade helst haft den ännu tidigare men det var det eller dagen innan beräknad förlossning. Är så orolig nu.


Var hos barnmorskan igår onsdag och min mage hade inte växt nånting nu på tre veckor, det skulle ju kunna bero på att bebisen har vänt på sig och sjunkit ner mera men oron kommer ju men hon lät inte nå orolig iallafall o det kände jag mig inte då heller men nu gör jag det.

I tisdags var vi ju hos läkaren men då kollade hon inte bebisen eller flödet i navelsträngen plus att hon var så tyst om vad hon egentligen såg så vi vet inte så mycket hur det såg ut då. Förra veckan gjorde vi ju dock ultraljud o då såg hon att flödet i navelsträngen och mängden fostervatten såg bra ut och han låg med huvudet neråt och växte även om han nu inte låg över kurvan längre utan istället under den.. men endå inom det normala.


Men nu när man legat vaken hela natten så blir jag så orolig att han kanske inte växer tillräckligt längre o att moderkakan eller navelsträngen fungerar sämre nu för dessa saker har ju hänt EFTER att dom valde att sänka min dos med blodförtunnande oh en för låg dos med innohep vet jag ju kan orsaka blodproppar i moderkakan så det är jag ju jätteorolig för. Känns inte alls tryggt överhuvudtaget när dom sänker mig. Har läst mig till nu under natten att det iallafall verkar rätt vanligt att magmåttet stannar av lite mot slutet av graviditeten och att det även kan visa mindre när bebisen sjunker eller vänder sig också så det är ju säkert ingen fara men just det att jag VET att flera bebisar somnar och dör i magen mot slutet av graviditeten för dom får sämre med näring av olika anledningar gör mig orolig nu. Just för att det har stannat av och han inte är lika i förhållande till normalvärdet längre när han har legat över förut och nu efter dom sänkte mitt blodförtunnande så ligger han under o magen har inte växt. Så då blir jag ju orolig att de har sänkt mig för mycket med innohepen och saboterat nånting, blodproverna har ju inte svaren kommit på än heller så ingen vet ju än de utgår ju bara ifrån att det e bra nu. Men såna här tankar kommer ju nu.


Jag har ju iallafall gått upp i vikt två kilo till sen före jul så antagligen så är det ju ingen fara men när vi ju förlorade Thor och när förlossningen med honom satte igång i samband med den lägre dosen på sprutorna och de gav mig en stor propp igen i somras när dom sänkte min dos så känns det lite oroväckande nu. Å tydligen så ska dom sänka min dos ytterliggare under själva förlossningen o det har dom bestämt utan att ens ha sett senaste provsvaren än. Känns ju inte tryggt faktikst med tanke på att en förlossning även om den är vaginal ökar risken för blodproppar och det känns som det är större risk för mig att få det än att jag får stora blödningar. Känns som ingen vet vad jag ska ha för dos varken på spec, blodläkarna eller nån annan så det känns som rysk roulette. Kommer ha med mig extra sprutor i olika doser iallafall till förlossningen ifall att nånting händer så man kan fixa det snabbt. För sjukhusen brukar ju inte ens ha innohep eftersom det e fragmin man får i normala fall som jag inte tål o apoteken har ju aldrig innohepen i lager. Det e ju alltid väntetid.


Ju mer jag tänker på det så vill jag bara att förlossningen ska starta nu och bebisen ska ut nu. För det känns som han nu har det bättre utanför magen än i min kropp just med tanke på mitt blod. Men har en ny tid hos barnmorskan i nästa vecka så då ska jag be henne kolla magen igen. Idag när hon skulle mäta blodtrycket också så fick hon göra om det för det visade först inte att jag hade något blodtryck alls i kroppen men sen andra gången så visade det jättelågt typ 90/50 eller nåt sånt. Vet inte om blodtrycket påverkas av mängden blod i kroppen eller om blodflödet är för dåligt för att jag ligger för lågt eller högt i doseringen av mitt blodförtunnande nu eller om jag ligger fel? HIttar ingenting om det när jag googlar. Så e det 13 dagar till jag har nästa läkarkontroll så jag kan se så att bebisen växer och att flödet i navelsträngen funkar. E så orolig för att jag ska få proppar i moderkakan och att det ska påverka bebisen negativt.

Den proppen jag fick i somras gick ju enda upp till magen nånstans, exakt hur långt kunde han ju inte se eftersom jag var gravid så det e ju ingen som vet så då tänker jag ju att ingen vet hur långt upp den gick, ingen vet med säkerhet att den är läkt och är borta och ingen vet ännu om jag ligger rätt i doseringen efter senaste sänkningen eftersom provsvaren ännu inte har kommit. Det gör mig ju inte lugn alltså.


Bebisen sparkar och rör sig iallafall som han gjort hela tiden så det känns inget konstigt så iallafall, än.

Känns som dom här 20 dagarna nu är läääääänge men det är det ju inte, men jag vet ju att det kan slå om på en sekund som det gjorde med THor från att ha varit bra till att han sen dog. 


Men läkaren var helt tyst om vad hon såg på dom två senaste kollerna så justnu när jag varit vaken hela natten och tänkt för jag inte kunnat sova nåt igen så lugnar det mig ju inte. Men jag vet iallafall att sätter det igång så stoppar dom det inte. Å händer det nåt så ska jag åka in direkt o annars så har vi igångsättning den 29e


Jag bara hoppas att vi får en levande bebis denna gång. Det e inget jag vågar ta för givet och jag blir rädd varje gång jag lyckas föreställa mig bebisen levande och hur det kommer vara sen för det gjorde jag med THor o han dog. Vi har ju planerat och planerar ju för att lillebror ska leva och jag har ju köpt alla bebissaker och jag vet inte hur mycket kläder den här bebisen kommer ha alltså, men endå så vågar jag inte tänka så och lita på att han kommer att leva när han föds. För jag är så rädd så rädd att något ska gå fel nu såhär på slutet, vi var ju så nära förra gången med Thor men så snubblade vi på målsnöret och förlorade honom, fick begrava vårt barn. Jag vågar inte ens skicka in ansökan om fp än för jag är så rädd att bli snuvad på mammaledigheten med en levande bebis igen. Att det ska hända oss en gång till.


Känns inte som det är någon förlossning på g än iallafall och det ska det ju inte heller va såhär i vecka 37 även om det hade varit skönt för psyket. Nu känns det som jag borde äta nånting igen o sen kanske försöka sova lite till när mannen kommer hem från nattskiftet.

Av linnluvlee - Tisdag 7 jan 18:17

Nu är jag tillbaka! :) Fråga mig inte vad jag gjorde i söndags för det minns jag inte, men igår var vi iallafall upp till Umeå. Hade en såndär libero babybox att hämta ut o eftersom man måste hämta den på maxi o det inte funkar med kvantum så fick det bli en tur dit upp. Valde Umeå eftersom det ju är närmre o så känns det som dom har ett bättre sjukhus ifall det skulle ha hänt nånting, om inte annat så hittar vi lite grann där iallafall. Annars så hade vi ju likaväl kunnat åkt till Härmösand eller Sundsvall dom har ju också maxi. Synd o lite trist att det inte finns här i övik bara, för alla dom andra grejerna än matvarorna tycker jag är så kul att kolla på just maxi. Lyckas alltid hitta nånting så blev att vi köpte mat där och ett par saker till bebisen. Ångrar mig att jag inte köpte en söt babytröja dock som dom hade där men lyckades övertala mamma att köpa den åt mig nere i norkan istället, så den e fixad nu med :)


Tycker det är så sjukt svårt att hitta bebiströjor i storlek 50, det e ju mitt i vintern o vi har ju kallt i huset så vill ju våran son ska kunna ha någon tröja som han inte drunknar i den första veckan men det finns ju knappt å köpa någonstans, ingen affär knappt säljer ju tröjor i den storleken och bebisar har ju svårt att kontrollera värmen ibörjan så det e ju jättedumt att det inte finns att köpa. Alla bebisar är ju inte jättestora när dom föds o det vet man ju inte innan heller så jag vill vara förberedd med nån tröja i den storleken å har letat i över ett år efter det faktiskt o hittar man väl nån så är den jätteful. Så nu står jag i valet och kvalet om jag ska beställa en ful tröja eller inte, för det är det enda som finns.


Hursom helst vi gick även på ikea när vi var där och köpte lite småsaker för presentkort vi hade och så åt vi såndär döner kebab, jag tog flames pommesen eller vad dom hette o dom var kanske lite väl starka för bebisen men gick ner, men alltså jag är så satans rädd när jag måste äta restaurangmat nu när jag är gravid eftersom vi förlorade THor dagen efter vi hade varit ute och ätit. Vet att dom allra flesta restauranger sköter sig och att risken att smittas av nåt är minimal men det tar emot så mycket psykiskt att våga äta ute nu den här graviditeten men igår var jag så hungrig så hade inget val. Har börjat blivit mycket mer hungrig nu igen, bebisen tar allt jag äter så måste fylla på med mer mat nästan varje timme nu.


Nu e det ju förresten bara tre veckor kvar till igångsättning! Imorgon och så 21dagar till. Känns tryggare att vi har fått ett datum nu, men känns jättejobbigt inför när det e dags men jag försöker att inte tänka på det för då blir det jobbigt.

Idag var vi hos läkaren igen och när vi satt där i väntrummet så kommer det massa par med sina nyfödda dit o då fick jag alla flashbacks ifrån precis efter Thor hade dött och jag satt där för jag hade sån där återbesök återkontroll eller vad det kallas. Minns hur jag satt där och bara grät då och hur jobbigt allt var. Denna gången får vi förhoppningsvis också ha våran lilla bebis i babyskyddet som dom andra mammorna och papporna. Vi hoppas det. Vi hoppas allt går bra denna gången.

Kommer kännas så sjukt himla konstigt sen när bebisen får följa med oss hem..


Imorgon lämnar jag iallafall vecka 36 och går in i veka 37. Å nu är magen så stor att det är jättesvårt att hitta nånting att ha på sig. Gravidkläderna jag köpte är i princip för små, köpte ju massa tights på hm och då först i min vanliga storlek eftersom det stod man skulle ta den i deras måttguide men det funkade ju inte märkte jag ju nästan direkt så beställde ju en storlek större men nu kan jag inte längre dra upp dom över magen för då klämmer det åt. Klänningar e ju stort sett bara glömma eller jag har två sånadär som man kan dra i hur mycket som helst men dom ligger i tvättmaskinen så igår hade jag på mig den här tröjan som jag fick höra hela dagen av min man hur ful den e " det ser ut som en såndär randig fängelsetröja" ja den e kanske inte den finaste o sitter inte så bra men den går ju iallafall på fortfarande. :)


   


Å mannen har ju inga stora kläder jag kan låna heller, nån enstaka fleecetröja men de ligger också i tvätten nu så idag fick det bli magtröja haha, lutar nog åt att det blir såhär jag går klädd nu resten av graviditeten.

För känns ju väldigt onödigt att gå och köpa nåt tält nu bara för att när bebisen kan titta ut när som helst i princip.


 

 


Förresten haha här ser ni hur snett min mage växer ;) Inte sett det så tydligt förut men här syns det ju. Barnmorskan har sagt att det beror på bebisen men jag tror mer det beror på mitt snea bäcken och att höfterna är lite olika. Står ju inte helt rakt heller på bilden men ja magen e lite sne haha :) Han sparkar iallafall på därinne och verkar må bra! Det e det viktigaste! Å imorgon har vi barnmorskan igen.


Igårmorse när jag klev upp så hade vi helt magisk himmel, glad jag hann ut o fota innan det försvann. Sen när vi kom till Umeå så var himlen där blodröd och neråt hörnefors så var den mer orangegul och mellan nordmaling och husum så var den blålilagul. Jättefint och annorlunda, tror det e första gången jag sett himlen ha så många olika färger under en och samma dag på så få timmar emellan.

Skulle gärna fotat dom andra färgerna också men satt ju i bilen så gick inte nå bra det.


   


När vi kom hem sen så var jag iallafall så trötter så somnade väldigt tidigt igår så orkade inte titta in här då. Söndag minns jag verkligen inte vad som hände. 


Av linnluvlee - Torsdag 2 jan 09:48

Godmorgon och årets första inlägg. Nu har vi gått in i vecka 36 jag och bebisen. Har jättemycket molvärk och förvärkar och han trycker på allt han kan därinne och sparkas massor, så har ont både uppåt och neråt och ibland på sidorna med. Men då vet jag att han lever det känns tryggt.

Bebisen lyssnar även på mig för när han har varit lugn en stund o förmodligen sovit å jag säger att jag vill ha livstecken ifrån han så får jag en spark :)

Han lyssnade ju även på mamma o höll sig därinne i magen hela 2019 som jag sagt åt han att göra, men efter idag får han komma ut precis när han vill! :)

Längtar så mycket men det känns samtidigt så himla overkligt att vi om en månad förmodligen har honom här hemma. Att drömmen ska gå i uppfyllelse äntligen efter så många år, efter sorgen med storebror Thor och efter alla missfallen och misslyckade försök under alla åren.


Nu e det ju ett nytt decennium och ett nytt år med. Jag började det nya året glad och sov väldigt gott, blev en lång sovmorgon igår samt en powernap kring lunch men sen så på eftermiddagen kvällen igår började jag må dåligt igen o anledningen är dels att jag ska till läkaren idag o det tycker jag känns jobbigt men främst för att en person som har svikit mig så jävla hårt skrivit massa till mig o jag vill bara inte se personen jag tål inte personen mer efter hur mycket denna har sårat mig o speciellt under 2019. Nu har jag blockat hen men det har endå dragit ner mitt humör för det väcker så många minnen ifrån förra året när jag hade behövt den här någon så himla mycket vid så många tillfällen men personen fanns aldrig där och tycks tro att den kan ploppa upp som gubben ur lådan när den behagar utan att bry sig ett skit egentligen om hur jag mår. Det är inte vänskap för mig. Att gå upp fullständigt i rök för en vän som förlorat sitt barn är att svika så hårt du bara kan göra. Då är den vänskapen över för all framtid kan jag säga. När ens barn dör så märker man vilka som är värda att hålla i och vilka som är vänner och den här personen är inte en av dom.

Jag går hellre igenom livet helt ensammen än o ha så kallade "vänner" vid min sida som skiter fullständigt i hur jag mår och som väljer att svika så hårt dom bara kan när jag behöver dom som mest. Vill aldrig mer se människan. Mår bara dåligt varenda gång jag tänker på hen så det är inte värt det. Då är det bäst att bara släppa och gå vidare själv i livet. Å det gjorde jag kring den här tiden i förra året men när personen inte fattar så drar det tyvärr ner mitt humör just för att jag återigen blir påmind om hur mycket jag blivit sviken och hur ensam jag känt mig när jag behövt hen men den inte funnits där alls. En gång är ingen gång men när det återupprepar sig om och om igen då är det dags o säga stopp. Så denna "vänskapen" är död för mig. Då är jag hellre själv hur ensamt det än känns.


Så ja justnu tills jag har kunnat "glömma" den här personen igen så känner jag mig nere. Det väcker alla minnen inom mig ifrån det gångna året, hur jobbigt det har känts med all sorgen. När man har suttit själv i bilen i timmar och bara gråtit, när man har vaknat och legat i sängen och bara känt att man inte orkat mera och alla turer till kyrkogården när man vart där helt själv och alla gånger man känt sig nere och ingen har funnits där, när ingen ens har bemödat sig att skicka en "kram" eller ett <3 eller frågat hur det är eller nåt alls överhuvudtaget. När ingen har sagt något alls utan man bara blivit bemött med total tystnad ifrån alla håll och kanter. Hur mycket det har sårat och hur ensam man har känt sig. Och alla dom första sju månaderna av den här graviditeten när typ ingen har velat veta hur det går eller hur det känns eller något om bebisen. När inget intresse funnits alls ifrån nåt håll, hur ensamt och tråkigt det har känts.

Å vad gäller personen ovan när jag satt där förra året vid den här tiden och försökte få kontakt med hen o hade skrivit massa utan något svar o personen bytt telefonnummer o jag satt där o hade precis skrivit klart inbjudningskortet till bröllopet som vi sen senare eldade upp i kamin istället. Det var där och då jag bestämde mig för att jag har fått nog av hen och det kommer jag alltid att stå fast vid, för det här är inte sån "vänskap" jag vill ha eller det är inte vänskap överhuvudtaget för mig så det står helt klart att våran syn på vad vänskap är inte stämmer överens överhuvudtaget alls. Jag bara önskar att det var lätt att radera det ur mitt huvud så det inte tyngde ner mig även nu. Men jag är en känslomänniska uti fingertopparna och när jag känner något så känner jag det väldigt starkt så då tar det också tid innan det rinner av mig.


Ville årets första inlägg skulle vara positivt men justnu mår jag så dåligt pga den här personen så jag behövde skriva av mig, jag hoppas jag glömmer det och kan släppa det snart att det rinner av mig så jag kan fortsätta mitt liv utan att ens tänka på hen. Då mår jag mycket bättre. 2020 har jag inte plats för människor som får mig att må dåligt. Det är inte värt det.


2020 ska vara mitt, bebisens och min mans år med Thor som en skyddande ängel från himlen och jag har bara plats för människor som får mig att må bra och som vill oss väl och som bryr sig.

Av linnluvlee - 29 december 2019 13:58

Hejhej på er! Den bästa medicinen när jag mår sådär dåligt som jag gjorde igår är verkligen o bädda ner mig i sängen o sen sova bort all tiden. Då slipper jag tänka då slipper jag känna o när jag sen vaknar så har mera tid gått. Gick inte upp förräns på kvällen sen igår å då satte jag mig i soffan o beställde nytt porslin, ska ge mig själv det i förlossningspresent. Tycker jag är värd lite fint o detta har vi ju användning för sen hela familjen o det e ju mycket roligare äta ur fina skålar och på fina fat. 


Idag har jag haft sovmorgon eller gick upp först men hade återigen dom där jobbiga känslorna inför när det e dags så åt bara frukost och tog sprutorna innan vi gick och lade oss igen o sov till lunch. Sen dess så har jag suttit i soffan o här blir jag nog kvar hela dagen. 

Försöker att inte tänka på förlossningen men det e ju lite svårt när det inte är så himla långt kvar. Försöker tänka på den här förlossningen med lillebror o inte med Thor men det som kommer upp i huvudet varje gång är alla minnesbilderna från förra året när Thor dog o under hans förlossning, det e det jag ser framför mig varje gång. Vet dom pratade om målbilder o sånt på den där profylaxkursen men det funkar liksom inte för mig för det e Thors livlösa kropp som har fastnat på näthinnan som dyker upp bara jag tänker på att föda eller hör ordet förlossning. 

Led av posttraumatiskt stressyndrom under flera år efter misshandeln men som jag tillslut efter mycket kämpande läkte ifrån men jag är inte riktigt där än med Thors död o förlossningen med honom men jag är inte långt ifrån. Kanske blir det att jag utvecklar det igen efter att jag tvingats föda lillebror vaginalt. För det går liksom inte att tänka bort Thor ligga där död o läkarna o barnmorskornas ansikten den dagen hur mycket jag än vill. Jag minns hur rummet såg ut, vad de sa, hur dom stod, o massa annat å allt detta e vad som kommer upp i huvudet och vad jag ser när jag tänker på att föda lillebror. Det går liksom inte att styra, jag försöker tänka att det blir annat med lillebror o så men det är Thor jag ser. Min hjärna kan liksom inte hålla isär dom. Det kommer nog inte att gå förrän efteråt när han e född. Det e inte realistiskt. Så ja fram tills min älskade lilla pojke i magen e född så kommer det vara tufft riktigt tufft. Men det gäller å bara överleva det här å sen blir det bättre sen. 


Ser framemot tiden efter förlossningen och nästa år massor. Eller ser inte framemot att ha ont efter förlossningen igen eller hur ont det troligen lär göra den första tiden med amningen om den fungerar men tiden efter det. 


Ser framemot att ha bebisen liggandes på mitt bröst och få gå alla barnvagnspromenader, få ta med honom till lekparken och på utflykter, till stranden, till trädgården. Se han utvecklas och växa och använda alla fina o tuffa kläder jag köpt. Lära sig leka o äta o allt. 


Ser framemot att göra fint till Thors tvåårsdag och planera namngivelse för lillebror. Känner inte för att ha ett dop när kyrkan helt har skitit i oss efter Thor dog samt att Thor aldrig fick döpas och mannen e inte ens med i kyrkan o jag vet inte ifall jag vill va kvar efter att vår son dog o dom inte hört av sig eller brytt sig ett skit så vi kommer ha en namngivelse till sommaren. Det ser jag framemot. Ser framemot att grilla, sitta på gräsmattan, kanske åka lite båt om det går med bebisen och ser framemot de andra två bebisarna som föds i maj. 


Ser framemot att kunna sitta i spabadet igen, har inte vågat det den här graviditeten eftersom jag fick en blödning bara nån dag efter när Thor låg i magen. Så jag längtar till det. 


Ser framemot att kunna äta de jag vill igen o känna matsug o viljan att laga olika maträtter igen o ser framemot mammaledigheten o att förhoppningavis lyckas lite bättre med våran odling nästa år! Iår gick det ju dåligt just för att jag fick proppen så kunde inte vattna o så. 

Längtar också till alla promenader, har varit rädd för att starta förlossningen i förtid hela hösten så inte vågat gå därför samt har haft order om vila och före det proppen som gjorde det omöjligt så ska bli så skönt att börja med dom igen. Tänkte börja med promenaderna igen i nästa vecka för nu e jag så långt gången så nu e det ingen fara. Så nästa vecka ska jag ut och gå. 


Ser framemot att förhoppningsvis kunna dricka utan att hosta också och förhoppningsvis blir min röst normal igen också efter graviditeten. Så behöver bara ta mig igenom dom här närmsta jobbiga veckorna sen skiner solen och det blir lättare hoppas jag. 

Av linnluvlee - 28 december 2019 12:00

Hejhej bloggen, idag mår jag inge bra alls. E förlossningen som närmar sig som får mig att må så dåligt att jag känner att jag vill gå och dränka mig själv.

Nu e det max 35 dagar kvar men jag hoppas att läkarna gör slut på mitt lidande före det o sätter igång mig eftersom dom totalvägrar mig snitt vilket hade varit det enda humana i min situation. Försöker men kan verkligen inte glädjas eller njuta av dom här sista veckorna för mår så himla dåligt över att behöva föda vaginalt igen eftersom den förra förlossningen med Thor är ett livslångt trauma för mig.


När man är traumatiserad så kan man ju inte bara styra undan tankarna, utan det heter ju trauma för att det är nåt så fruktansvärt man har varit med om som man inte kan förtränga o tränga undan. Går liksom inte att styra undan det i hjärnan så. Kommer att bli en hemsk förlossning psykiskt sett för mig med lillebror just på grund av det jag har upplevt tidigare för det kommer komma tillbaka vare sig jag vill det eller inte, vare sig jag försöker tänka bort det och tänka positivt eller inte, det bara är så. Att föda sitt döda barn och höra hur ens barn dör för att nacken går av det glömmer man inte.


Så det är liksom tortyr att låta mig föda vaginalt igen men det tas det ju ingen som helst hänsyn till. Men jag kommer o anmäla sjukhuset efter förlossningen för blodproppen dom gav mig i somras för den hade jag inte fått om dom bara hade lyssnat på mig och eller tagit in mig för blodprov först innan dom bara läste på nåt jävla papper. Och sen också för psykiskt lidande och en till traumatisk förlossning som dom tvingar mig att genomgå. För det är ju så att även om det fysiskt sett blir en "lyckad " förlossning och läkarna och barnmorskorna tycker att förlossningen går perfekt och det hade varit en lyckad förlossning för en annan mamma som inte förlorat sitt barn som vi förlorade Thor så är det inte ens möjligt för mig att det kan bli så just för att jag bär med mig ett livslångt trauma från min första förlossning så det kommer vara fruktansvärt för mig att behöva föda vaignalt igen. Helst hade jag bara velat att dom sövde mig och plockade ut honom. Det kommer vara hemskt, så veckorna nu fram tills han är född kommer jag nog må väldigt dåligt psykiskt för det är så jobbigt det som väntar. Vill bara spola fram tiden till han är född och lever och det är över. För så dåligt mår jag nu, så jag hoppas det inte e så långt kvar..


Det känns väldigt jobbigt att jag inte kommer att kunna tänka tillbaka på någon av mina förlossningar och ha bra minnen utan det kommer o vara med sorg och smärta båda gångerna även om allt går bra och som det ska med lillebror när han föds, men just för att hjärnan kan inte separera dom två händelsena utan dom flyter liksom ihop just för att jag är traumatiserad. Det tar liksom åratal att bearbeta ett trauma och sverige är dessutom sämst på traumabearbetning. 


Så nu vill jag bara att det går fort dom här sista veckorna o att förlossningen startar innan januari är slut så jag inte måste plågas psykiskt enda fram till februari.

Mår jättedåligt idag. Jag hoppas att han är född om en månad och lever och är frisk. Jag vet att jag kommer bara vilja ta honom och lämna sjukhuset så fort som bara är möjligt när han är ute o han o jag är kollade så vi är okej. 


Nu ska jag gå och bädda ner mig i sängen igen för vill inte vara vaken en sån här jobbig dag.

Presentation

Fråga mig

39 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13 14
15
16 17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ linnluvlee med Blogkeen
Följ linnluvlee med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se