Senaste inläggen

Av linnluvlee - Fredag 25 okt 16:03

Eftermiddag nu o har nyss varit ute och tagit lite luft. Tog bort dom vissna blommorna och snyggade till på Thors minnesplats i trädgården o grävde upp alla svampar. Ska gå ut igen lite senare o tända ett ljus i lyktan blir fint när det lyser upp när det är mörkt ute.


Nästa vecka är det ju alla helgona så då ska jag åka till thor igen och hälsa på honom. Mitt hjärta.


Idag har jag gråtit bort halva dagen och sovit bort den andra halvan. Började och försöka fixa fraktsedeln till paketet som skulle iväg men det gick visst inte med en box adress så fick skjuta upp det till en annan dag. Kanske lika bra jag slapp åka iväg idag när jag inte mår nå vidare. Kämpar med att få mungiporna o vända håll. För nu är det verkligen tungt.


Försöker tänka på när livet inte har varit såhär tungt, påminna mig om det o tänka att det kommer inte alltid att vara såhär tungt det kommer vända det är bara väldigt jobbigt justnu. 2005 och 2006 var bra år. Å andra halvan av 2004. Första halvan av 2014 var också bra o sista halvan av 2015. 2016 och 2017 var bra. 2012 och 2013 var helt okej år. Resten av åren har varit riktigt riktigt tuffa så är det. Men jag lever ju än, jag står ju upp än.

Jag kommer ju iallafall kunna vara sjukt stolt över mig själv sen när jag har gått igenom hela den här graviditeten och förlossningen.


Känner mig typ ensammast i världen när jag mår såhär. Jag vet ju att jag inte är ensammast i världen men jag känner det ju så när jag inte har någon som riktigt förstår mig o som jag kan prata med. Saknar att ha någon att kunna prata med ibland när inte maken förstår.


Försöker vara snäll med folk och generös och ge men man får inte mycket tillbaks. Delade med mig av ett recept på mjölkfri korvstroganoff till mamma tänkte att hon skulle gilla det eftersom hon inte tål mjölk men hon verkar inte ens vilja testa maten fastän det är gott. Jag kom på att det inte ens finns en kokbok gjord för mjölkproteinallergiker på marknaden och funderade på att göra en till henne men så blev jag inte bemött med någon vidare entusiasm. Känns inget kul när man får en idé och så blir man sen totalsågad vid fotknölarna när man bara vill vara snäll och hjälpa.

Får jämt massa idéer som man går runt och tror på och är glad över enda tills man berättar dom och får fotknölarna avsågade fortfare än man hinner blinka.

Stod och plockade tre kilon plommon tidigare i höst som jag gav bort till makens familj för jag ville vara generös och dela med mig men så fick jag inte ens ett tack tillbaka. Känner mig så ouppskattad och ovälkommen. 

Ibland känns det som om jag likaväl kunde dö för den enda som skulle sakna mig på riktigt är min man. Tror inte ens att någon annan skulle vilja gå på min begravning, tragiskt men sant att ingen annan egentligen bryr sig. Jag har alltid varit sån som brytt mig om andra människor och varit snäll och så men man får ingenting tillbaka så är det.


Ibland tänker jag bara att jag skulle vilja flytta ut långt ut i skogen och bo där själv för jag blir så less på människor och tappar tron på att det finns schysta människor därute. Det e nog tillslut vad jag hade gjort om jag inte hade blivit gift med min man. Då hade jag nog blivit en eremit tillslut. Då hade jag nog tillslut gett upp om människor. Lärt mig klara mig själv helt på egen hand.


Men ja jag skulle försöka tänka positivt så var det, lättare sagt än gjort ibland speciellt när man är nere. Speciellt när man är ensam. Det här är en djup svacka, livet består av toppar och dalar och justnu är det en djup dal så jag borde klättra upp igen och inte gräva gropen djupare. Justnu gräver jag ju gropen djupare när jag borde bygga ett rep.

Men det är skönt att skriva av sig. Finns säkert alltid nån som känner igen sig om inte annat så mår jag själv iallafall bättre efteråt så då är det ju en bra grej att göra.


Känns som jag har lite väl tungt bagage att släpa runt på. Fick höra en gång av en kurator att allt man har varit med om som är jobbigt samlar man i en ryggsäck som man går runt och bär på hela tiden och har man varit med om mycket blir ryggsäcken tillslut lite väl tung. Min är ju jättetung, vet inte vad väskorna i lumpen väger men min lär ju väga minst det vid det här laget. Då måste man lätta lite på den, plocka ur någonting så att man orkar fortsätta bära den. En del pratar jag tycker det är lättare att skriva. Försöker jag prata med nån om det sitter jag bara o glor på den andra personen ifall det är nån jag inte känner o får svårt att känna någon tillit till den. Så det ger inte så himla mycket. Så tips att skriva om det som är jobbigt ifall man inte orkar prata eller har någon att prata med!


Skulle haft människor i mitt liv som faktiskt uppskattade mitt sällskap och någon som brydde sig om dom och som hade blivit glad om nån kom med en idé eller en påse plommon. Som inte totalsågade allting jag kommer på. Det har jag brist på, folk som lyfter mig när jag är nere och som blir genuint glada av mitt sällskap och som tror på mig.


Längtar till februari förhoppningsvis så mår jag bättre då. Då får jag en liten bebis att ta hand om och ge kärlek och omtanke till och som jag kan göra glad. Kommer göra allt för min son. Kommer göra allt för att han ska ha det så bra som möjligt och få ett bättre liv än vad jag har haft. Kommer stötta honom i det han vill och tro på honom och göra allt jag kan för att han ska växa upp till en stark och fin människa.


2020 blir ett bra år. Efter två tuffa år kommer solen tillbaka till mig när han föds levande. Han måste födas levande.

Det e inte så långt kvar tills dess, det e bara tre månader till som jag måste kämpa och hålla ut. Det kommer gå fort. Sen har jag klarat det då är jag i mål, den här gången ska jag inte snubbla på mållinjen. Vi ska få en levande bebis som alla andra.   


Nu ska jag öva på att tänka positivt resten av kvällen. Och komma på morgondagens middag! Idag har vi ätit flygande jacob precis som igår och iförrgår gjorde jag kyckling med gräddsås på dragon som blev jättegott!

ANNONS
Av linnluvlee - Fredag 25 okt 06:27

Godmorgon bloggen, har sovit inatt men inte sovit så gott å haft svårt o sova. Mår så jävla dåligt å det e mödravården som får mig att må dåligt, helt sjukt ju egentligen att det är sjukvården som får mig att må dåligt. Visst jag skulle inte må helt bra om dom bara lyssnade o jag slapp tjata på dom hela den här graviditeten men jag skulle iallafall må så mycket bättre. 

Framförallt så skulle jag ju känna mig lugnare och inte ha den här ständiga stressen över mig som dom orsakar. Jag har inte haft en enda vecka under hela den här graviditeten där jag känt mig lugn och trygg utan jag har känt en ständig oro pga specialistmödravården och vanliga mödravården hela tiden och gör fortfarande och det skapar en konstant stress hela graviditeten som jag inte hade behövt haft om det inte vore för dom. Å nu ska jag alltså gå runt med detta till minst jul vecka 32 det e ju för fan hela graviditeten. 


Tack specialistmödravården och ankaret. Tack för att ni stressar och oroar mig och får mig att må skit hela graviditeten. 


Det är så sorgligt för jag har hela mitt liv drömt om att ha fyra levande barn. Men nu efter den här graviditeten och efter hur mycket jag har fått slåss för att få stöd, kontroller och bli lyssnad på den här graviditeten så kommer jag inte ens fixa att skaffa ett levande syskon till min son i magen och Thor. Utan det kommer o bli lillebror i magen och jag kommer o göra allt för honom men jag kommer inte att våga igen på grund av förlossningsvården och mödravården. 


De vet redan att jag sover dåligt att jag inte kan sova på nätterna. Att jag är livrädd och vill föda lillebror med snitt endå så tvingar dom mig att känna ständig oro i minst sex veckor till för att vi inte bara kan göra en plan redan nu så jag kanske kan få känna ett lugn dom här sista veckorna i graviditeten. Nä vi ska stressa på och oroa henne och bebisen i sex veckor till :/ 

Fy fan! 


Vet inte vad man ska göra i det här landet för att faktiskt bli lyssnad på och förstådd av den svenska sjukvården. Måndag har jag barnmorska igen så då ska jag kriga vidare. 


Idag måste jag försöka ta mig i kragen o skicka o hämta paket o få lite gjort. Har inte fått någonting gjort seriöst på hela veckan för det här får mig å må så himla dåligt. 

Ska försöka blogga om nånting roligare ikväll men justnu behöver jag bara skriva av mig o lätta på bördan i hjärtat o i huvudet. 

ANNONS
Av linnluvlee - Torsdag 24 okt 11:12

Hejhej bloggen, mår rätt dåligt. Gick inge bra igår tycker jag. Får vänta enda till vecka 32 det vill säga enda fram till jul innan jag får veta om jag får ett snitt eller tvingas föda vaginalt mot min vilja och trots att jag är skräckslagen inför det.


Ska få möte med någon aurora barnmorska fastän jag knappt kunde hålla rösten igår när jag pratade med dom och var nära o börja gråta och förklarade att jag är livrädd och har fullständig panik inför att något ska gå fel vid en vaginal förlossning.


Men nu så måste jag alltså gå och må fruktansvärt dåligt i ytterliggare sex veckor innan jag får veta säkert hur det kommer o bli.

Å sjukvården har seriöst fått mig att må mer dåligt än nödvändigt hela den här graviditeten än vad de hade behövt åstadkomma om de bara hade lyssnat på mig direkt!


Jag mådde skit dom första tolv veckorna av graviditeten för att jag fick tjata mig till kontroller och stöd och odlingar och sen när jag väl fick lämna en odling så visade den ju att jag hade en infektion som jag kan ha haft jättelänge.

Jag sa till dom att det nog skulle bli så att jag fick en ny propp igen om de satte mig på den där låga dosen innohep men läkaren lyssnade inte på mig eller forskningen och det hann inte ens gå två dygn innan hela mitt ben vart igensatt och jag blev tvungen att ringa jobbet och säga att jag inte kommer kunna jobba där för att jag inte kan gå för jag fått en blodpropp i hela jävla benet.


Innan jag blev gravid så sa jag till dom att letrozolen är ju ingen idé att vi fortsätter prova med för den har ju inte gett någon effekt men det ville dom ju inte lyssna på men det visade sig ju sen iallafall att jag hade helt rätt även där.


Å så nu då tvingas jag slåss för att få ett kejsarsnitt när jag redan vet att jag psykiskt sett inte fixar att föda vaginalt efter att thor dog under förlossningen. Jag ser honom ligga död mellan mina ben när jag tänker på att föda. Hur kan man inte förstå att det är ju fan omöjligt att fixa att krysta och andas kontrollerat och rätt när man mår så jävla dåligt? Det är ju varken mänskligt eller humant att tvinga mig till att föda vaginalt efter vad jag har gått igenom jag kommer ju vara skräckslagen och hur kan det bli en lyckad förlossning?

Jag om någon som har fött mitt döda barn borde väl få kejsarsnitt, det borde inte ens vara något snack om saken. Dom bröt nacken på vår son.


Men jag ska fajtas för min ofödda sons skull. Jag ska trycka upp bilder på Thor ifrån obduktionen i ansiktet på aurorabarnmorskan och bilder ifrån kyrkogården och ett förlossningsbrev som jag ska tvinga dom att läsa och om dom inte ger mig ett snitt efter att ha läst vad jag har skrivit i mitt förlossningsbrev då är dom ju inte kloka. För det är skrivet rakt ifrån hjärtat och precis hur jag känner det och hur faktan faktikst är och om man fortfarande tycker att jag ska försöka föda vaginalt efter det ja då borde man inte ha med människor att göra.

För jag vet redan att jag psykiskt inte kommer att klara av att föda vaginalt. Jag känner mig själv så pass bra efter allt jobbigt jag har gått igenom under mitt liv. Jag vet hur jag reagerar i såna situationer o det känns hemskt att ingen lyssnar på mig. :/ jag blir så jävla ledsen.


Å tvingar dom mig till att föda vaginalt och någonting går fel så ska jag anmäla dom allihop. För mig personligen så känns riskerna med att föda vaginalt igen större och betydligt värre än vid ett snitt. Å det är risker som jag inte är beredd att ta.

Jag kan inte se att jag skulle få en problemfri okomplicerad vaginal förlossning med min andra son när jag vet att jag kommer att vara skräckslagen, panikslagen, traumatiserad och föda honom med tankarna på Thor och thors förlossning i huvudet och se Thor ligga död där samtidigt som jag ska andas och krysta och med tårarna rinnandes ner för kinderna. Hur fan kan det bli en lyckad förlossning?


Jag blir så jävla ledsen att man tvingas slåss emot vården. Att man inte blir lyssnad på. Men jag tänker mig inte låta bli överkörd. Jag tänker stå på mig. Det har redan iår dött tre stycken kvinnor vid en vaginal förlossning som alla tre kämpade för att få ett planerat snitt beviljat men nekades och det fick till följd att förlossningen gick åt helvete och de barnen tvingas växa upp utan sin mor och barnets pappa utan sin fru/flickvän.


Hur kan man inte fatta att jag kommer hamna i chocktillstånd när det är dags? Sådär som när man har råkat ut för en bilolycka o man sätter sig mitt ute på motorvägen för man är i chock. Minnena ifrån när jag födde thor kommer ju komma tillbaka när jag återigen hamnar i samma situation att föda igen och det är ju ingenting jag varken kan förbereda mig på eller kontrollera. Kroppen minns ju fysiskt för det första och jag kan ju inte ens tänka på förlossningen, varken den med Thor eller den kommande med lillebror utan att känna paniken i hela kroppen och börja gråta. Hur kan man inte fatta det? Hur kan man inte fatta att det här lär ju inte gå?

Det är inte humant att kräva det av mig efter hur den där förlossningen gick.


Men nu måste jag alltså kämpa för min sak och må dåligt i ytterliggare sex veckor för att vi ska prova om det går att övertala mig.


Nä ush jag mår dåligt och jag är ledsen. Jag tänker på thor, min fina lilla pojke som jag aldrig får chansen att hålla om och se växa upp.


 

Så fin teckning min kusin gjort av Thor. Vi har ju inte ens ett fotografi av honom vi kan hänga upp på väggen.


Här är iallafall mitt förlossningsbrev, om inte det får dom att ge mig ett snitt så vet jag inte vad fan man ska göra för att få det beviljat i det här ruttna landet. När kvinnor som inte ens har haft några starka skäl och inte förlorat sitt barn under en tidigare förlossning har fått det beviljat.


Jag vill föda mitt barn med planerat kejsarsnitt!


Jag drömmer mardrömmar om förlossningen. Min förra förlossning var en mardröm och minnena därifrån kommer jaga mig för resten av mitt liv!

Jag är livrädd att det här barnet också ska fastna under en vaginal förlossning och dö precis som vår första son Thor gjorde.

Vi har redan behövt begrava ett barn.

Varje gång jag tänker på förlossningen ser jag Thor, min son ligga död mellan mina ben. Ni bröt hans femte nackkota för att överhuvudtaget få ut honom på förlossningen, han satt fast i en hel timme.

Jag kommer aldrig glömma tystnaden och ansiktsuttrycken på all den personal som var med när vår son dog.

Jag är livrädd nu och att kräva att jag ska föda vaginalt igen efter den mardrömsförlossningen är inte humant. Ni är inte mänskliga om ni tvingar mig till det.

Det är större chans att vi får med oss ett levande barn hem om förlossningen sker med ett planerat kejsarsnitt.

Jag vet att det finns risker, men det finns risker med både snitt och vaginal förlossning. Båda kan man förblöda och få blodproppar av. Under en vaginal förlossning kan barnet även fastna och dö som vår son gjorde eller skadas och få bestående hjärnskador som följd. Kvinnor förblöder, får proppar och dör även vid vaginala förlossningar och det innebär en risk att det här barnet också fastnar när det redan hänt oss en gång. Om lilla Thor på 502gram fastnade hur ska då en större bebis komma ut?

Ni kan inte garantera att det inte händer oss igen.

Därför kan ni inte heller kräva av mig att jag ska föda vaginalt igen. Jag har redan gjort det en gång och det fungerade inte det slutade i katastrof.

Jag får panik av bara tanken på en vaginal förlossning. Med största sannolikhet kommer jag drabbas av en panikattack när det är dags att föda igen för att alla minnen ifrån när vi förlorade Thor kommer komma tillbaka och skölja över mig som en tsunamivåg.

Jag kommer alltså att befinna mig i ett panikartat chocktillstånd med tårarna flödandes längs med kinderna och hur ska jag kunna samarbeta med barnmorskan och krysta då för att få till en lyckad förlossning?

Jag vill inte förlora ett barn till. Vi har redan ett att besöka på kyrkogården som jag saknar varenda dag för resten av mitt liv.

Låt mig föda med ett planerat kejsarsnitt.

Jag vet att det är en stor bukoperation men med ett planerat snitt kan ni välja en dag när den bästa personalen är på plats, planera mitt blodförtunnande och vara redo.

Jag vägrar också att gå över tiden i den här graviditeten, det vill säga jag föder senast den 6 februari 2020. Att gå över tiden innebär en risk för att barnet inte längre får tillräckligt med näring ifrån moderkakan eller plats och syre att fortsätta andas. Flera barn dör i fullgången graviditet varje år för att de inte plockas ut i tid och jag vill inte bli ett av dom barnens förälder också. (Källa Spädbarnsfonden)

Låt mig föda med snitt, ni kan inte garantera en vaginal förlossning där mitt barn inte fastnar som Thor gjorde och dör eller blir skadat för livet.

Jag klarar inte psykiskt att föda vaginalt igen efter hur vår son Thor dog. Det är ett trauma jag bär med mig för resten av mitt liv och som ingen förståelse finns för. Låt mig inte behöva uppleva det igen.



Enough said nu ska jag gå och trycka i mg chokladkakorna som ligger i kylen. Behöver fan det.

Av linnluvlee - Tisdag 22 okt 16:56

Hejhej bloggen. Imorgon går jag o bebis in i vecka 26 så det går framåt. Imorgon har jag tid hos spec igen så ska prata förlossning då tänkte jag för jag e livrädd inför när det e dags o föda. Livrädd inför en vaginal förlossning o livrädd inför ett snitt också men det känns som det e mindre risker för bebisen med ett snitt så jag vill nog ha det. 


E så jävla rädd att bebisen ska fastna igen om jag skulle försöka föda vanligt. E ganska så säker på att jag psykiskt lär bryta ihop o hamna i nån form av chocktillstånd eller paniktillstånd om jag tvingas föda vanligt o det e ju inga bra förutsättningar för en lyckad förlossning alls så det känns som det e lika bra att planera för ett snitt o som att det e dags o lägga upp en plan nu med tanke på att jag hade värkar i fredags natt redan så. Dom har tack o lov inte kommit tillbaka än men det känns endå som att det e bra o göra sig förberedd nu. 


E så så så fruktansvärt rädd att nånting ska gå fel. Känner ju inte än att jag har någon på min sida än när det gäller ett snitt heller o någon vidare förståelse inför min livrädsla finns det ju inte ifrån nåt håll än heller. Ingen verkar riktigt förstå hur illa det är och hur rädd jag är. Å hur traumatiserad jag för alltid kommer att va efter förlossningen med Thor. 


En del verkar tro att jag vill ha snitt för o välja den lätta vägen men jag e livrädd för det också men skadorna på bebisen är mildare o färre vid ett planerat snitt än vid en vaginal förlossning som går snett. Å eftersom lilla Thor fastnade o dom bröt nacken på honom för att ens få ut honom så är det risker jag inte är beredd att ta och det känns väldigt naivt av folk o även av läkarna o förutsätta att den här förlossningen  ska gå problemfritt och bra vaginalt efter hur min förra förlossning gick. Javisst det kan gå jättebra men jag vill inte ta risken att det går så jävla fel igen, jag har ju provat det o jag sitter här med ett stort hål i hjärtat o saknar min son. 🕯 


Så ja jag hoppas de förstår att det måste bli ett snitt denna gången. Det e ju iallafall bättre med ett planerar snitt än att vi försöker med en vanlig förlossning o så går den fel o det slutar med akutsnitt. Det e ju verkligen inte bra med tanke på att jag har blodförtunnande för då finns det ju ingen plan. 


Men jag e livrädd för ett snitt också för jag e rädd för att bli uppskuren o att jag ska få en ny propp eller blödning eller bestående skador eller rentav dö på operationsbordet. Jag vet att det e riskerna. Men jag vet också att jag kan få blödningar o proppar o dö av en vaginal förlossning också om jag har otur. Å infektioner kan man få av båda å visst vid ett snitt kan de bli skador invändigt men vid en vaginal förlossning kan man spricka o gå sönder helt med så det känns som riskerna för mig e ungefär lika. För bebisen är riskerna däremot betydligt värre ifall en vaginal förlossning går fel o han också fastnar. 


Det känns också som att det lär ta jävligt hårt på mig om jag tvingas föda lillebror i samma förlossningssal som Thor dog i. 

Å jag vill inte komma akut till förlossningen å så tror personalen där att jag e vem som helst som ska föda å dom inte har koll på att vårt första barn dog o att jag har fullständig panik o e livrädd inför att föda lillebror. Så det måste finnas en plan så att när jag väl kommer dit o det e dags så vet dom så det tas i beaktning o jag får det stöd o eventuellt lugnande jag lär behöva. För jag e väl medveten om att även om vi planerar för ett snitt så kan det ju gå så fort att vi inte hinner. Har man fött fort en gång har man stor sannolikhet att göra det igen. 


Så det måste finnas en plan å när jag nu går in i vecka 26 e det ju hög tid för den. Då e det ju max fjorton veckor kvar eftersom jag kommer totalvägra att gå över tiden med det här barnet för det finns stora risker med det också och speciellt vid ivf o tidigare dödfödsel. I vecka 37-38 e bebisen färdigutvecklad o klar så det e ju nån gång där 14-25 januari då. 


Jag vill att dom ska förstå hur rädd jag är och att det går inte att tänka bort o vifta bort på framtiden när det faktiskt inte är mer än tre månader kvar nu. Å jag är så rädd att något ska gå fel. Jag har väntat på det här barnet i åtta år nu. Jag har fött mitt döda barn o varit med om det värsta en mamma kan vara med om. Och jag går igenom den här fruktansvärt psykiskt jobbiga graviditeten med lillebror utan stöd ifrån en enda anhörig i princip. Det e jättejobbigt o tär jättemycket psykiskt. Å med rädslan inför förlossningen på det. Jag har ju ingen lyckad förlossning att se tillbaka på och tänka att det gick ju bra den gången utan den enda erfarenheten jag har är med Thor o där allting gick fel. 


Å det hjälper ju inte mig att tänka att det går bra för dom flesta andra kvinnor att föda vanligt eller föda med snitt för dom kvinnorna har ju levande barn dom har inte förlorat barn under en förlossning o dom har framförallt inte min kropp. Jag kanske e trängre än dom om inte annat så har jag ju sämre förutsättningar ifrån början eftersom jag har fel på mitt blod. Jag har ju dessutom en demolerad rygg efter misshandeln och ett snedställt bäcken eftersom att mina ben är olika långa så bara det kan ju försvåra för mig o det gör mig nervös inför ett snitt eftersom dom då sätter ryggbedövning å den e ju för det första ingen bra kombination med blodförtunnande o för det andra så e jag ju livrädd att dom ska sätta den fel eftersom min rygg inte längre e rak..

Man kan ju få det som bedövning under en vaginal förlossning också men vid en sån skulle jag ju aldrig ens överväga den. Så ja jag e livrädd inför det här oavsett hur det nu blir att jag föder lillebror. 


Å visst jag kunde låtit bli o bli gravid för då hade jag sluppit vara så rädd inför en förlossning till men det hade varit ett livslångt lidande att behöva leva hela livet utan ett levande barn och det löser ju inte problemet. Man måste ju våga för att vinna o ibland ta tjuren vid hornen o stånga sig även fastän man är livrädd o hoppas på der bästa helt enkelt. Men ja jag är så rädd inför att föda igen, vem vore inte efter att ha gått igenom det jag gjort? Å ja bebis ska ju ut på ett eller annat sätt. Jag hoppas bara att det blir med livet i behåll för oss båda o utan att nån av oss får någon bestående skada av det. 


Vi får se hur samtalet går imorgon. Vet ju dom gjorde allt dom kunde när Thor föddes o att det var en ren förmodligen oundvikbar olyckshändelse att hans nacke gick av men ja det kvarstår ju faktum att om jag nu var så öppen som dom sa så var jag ju för trång. Å då spelar det ju ingen roll ifall huvudet kommer först för jag e ju fortfarande lika trång då om jag var för trång med lilla Thor hur ska då storebror som kommer vara större när han föds ta sig ut utan att fastna. Även om det är ytterst ovanligt sp finns det ju kvinnor som helt enkelt är för trånga jag kanske e en av dom. 

Förr röntgade man ju för att se om man var för trång men det görs ju inte längre. 

Men jag blir ju inte förvånad ifall jag e det. Allt ovanligt verkar ju gälla mig. Jag eller min kropp är ju oftast det där lilla undantaget man läser om som är så väldigt sällsynt så det händer ju liksom inte. Så ja jag e rädd att bebisen kommer fastna om de tvingar mig försöka föda vanligt igen. 

Av linnluvlee - Måndag 21 okt 06:06

Godmorgon redan måndag igen! Å klockan e bara 06 å jag har redan hunnit varit uppe i tre timmar å ätit frukost, duschat, sorterat tvätten o myst i soffan. Försökte gå och sova igen men går inte sova med den halsbrännan jag har plus att jag inte är speciellt trött än. Det kommer senare så jag får sova då istället å ta tillvara på dom stunderna jag e pigg o se till å få lite gjort då även om det ibland råkar vara mitt i natten. 


Idag måste jag iallafall skicka paket å hämta mina sprutor o ett babynest på posten. Så blir en sväng lite senare. Det e typ dagens lilla planering. 


Började lite smått igårkväll å testa att brodera med. Har ju inte broderat på 21 år så det var ju ett tag sen. Men köpte ju en julstrumpa som jag tänkte att jag skulle brodera dit Thor på så började testa på ett annat tyg igår för o se om jag minns hur man gör å det ska nog gå o bli fint efter lite övning. Snurrig jag var i huvudet igår då som missade h i Thor känner mig så dum som gjorde t o sen o å först då insåg att jag stavar fel på min egen sons namn men får skylla på att jag var så inne i hur man nu skulle göra bokstäverna rätt när man broderar. Så kanske blir det att jag fortsätter med det idag å passar på när det är lite ljusare på dagen. Såg ju inte så mycket där på kvällen. 


Igår vaknade vi tidigt också fast mer normal tid så det blev supermysig frukost framför brasan. Så mysigt kunna sitta där på en gosig pälsfilt o titta på när elden sprakar o dricka varm choklad o äta mackor o frukt. Så skulle man ju börja varje morgon på vinterhalvåret. 


Idag när jag vaknade kändes det väldigt jobbigt vara utan Thor med. Saknar honom så mycket. Min älskade lilla pojke. 💙 hoppas han har det bra där han är nu i väntan på mamma o pappa. Lillebror var väldigt vild i magen igen inatt med å tillslut så vart jag så hungrig så det var bara o kliva upp igen. Nä nu får det bli frukost nummer två här. Får önska er en bra start på veckan! 

Av linnluvlee - Lördag 19 okt 14:51

Nu jag glad för äntligen kom älskling hem med min matbeställning :) fast inser att jag glömde be han köpa satsumas också. Iallafall e så sugen på korvstroganoff så det blir det idag till middag. Blev en något fattigare lunch här dock med enbart ris morötter lök kryddor o krossade tomater. Hehe kunde ju ha väntat till han kom hem nu men klockan var ju endå ett så det kändes viktigare o ge bebisen mat. Men ja lite fattigt. 


   


Idag fortsätter jag o ta det lugnt i soffan. Plockade ur och i diskmaskinen förut efter lunchen å gud vad ont det gjorde i mitt bäcken. Så så skönt att få sitta ner nu. Tur e de andra ryggonda nu har släppt iallafall. Å bebisen har varit lite lugnare sen igårkväll så vart lite orolig men han började sparka igen när jag hade igång musik så antagligen sov han bara han har ju ändrat sina rutiner så försöker lära mig dom nya så jag kan hålla lite koll. Men han verkar må bra :) då mår jag bra :) 


Sitter o kollar på telefon å har lite idétorka vad jag ska kika på. Satt i nån halvtimme förut å kikade på korvstroganoff haha dessa gravidcravings alltså ;) så nu vet jag inte riktigt vad jag ska läsa eller se på. Kanske ska fortsätta pyssla istället eller slå igång nån film. E ju en sån dag idag, regnet öser ner ute så lite mörkt o så i huset. 


Av linnluvlee - Fredag 18 okt 18:40

Godkväll på er! Får ägna hela helgen i soffan o framför tvn. Ta det så lugnt det bara går å bara resa mig när jag måste. Vill inte sätta igång nånting redan nu så känns säkrast så att bara sitta här eller ligga i sängen å då på vänster sida för det ska va det bästa för bebisen. 


Barnmorskan sa iallafall att ja inte hade nån infektion nu vad man kan se iallafall o att jag ska ta det lugnt men ringa förlossningen/åka in om det blir sådär igen som inatt o speciellt om det håller i sig. Men eftersom det är lugnt nu å har vart sen halv tre imorse å bebis sparkar på så borde det inte va nån fara för justnu. Men märker att jag får molvärk om jag rör på mig och går så därför känns det bäst o vara stillasittande. Säkrast så. 


Idag e jag toksugen på korv och bananer o inget av det har vi hemma å som det känns nu kan jag inte åka nånstans så jobbar på att övertyga mannen om att vi behöver handla så han kan handla det åt mig imorn. Vill ha korv, bananer och godis. Haha inte tillsammans då. Å så mera frukt har ätit upp alla satsumas all kiwi alla äpplen o päron. Å druckit upp all juice. 


Men men har nyss ätit kebabtallrik så klarar mig väl ikväll. Hade ju bara varit så gott å haft nåt framför tvn en fredagkväll. Mannen föreslog citron eller ägg men haha nej tack inte så gott till fredagsmyset va? 


Nu blir det iallafall film så får önska er en skön fredagkväll! Å håll gärna tummarna för att förlossningen inte startar inom dom närmsta veckorna. Varje vecka som går e ju jättebra. 



Av linnluvlee - Fredag 18 okt 03:15

Jaha då har man mest troligt sovit klart för inatt då. Brukar vakna mellan två å fyra nu under graviditeten o sen efter det så brukar jag inte kunna sova igen förrän vid sextiden typ. Så jag får sova i fyra timmars etapper fast inatt har jag änsålänge bara sovit två timmar. Vaknade av att de gjorde så ont i livmodern vet inte riktigt skillnaden på förvärkar o sammandragningar men livmodern drog iallafall ihop sig o typ krampade så de gjorde så jävulskt ont i nåra minuter sex gånger på en halvtimme. Nu har det tack o lov lugnat ner sig. Vet inte om jag hade sovit så ja strypt blodtillförseln eller nåt för jag hoppas ju att det inte är på gång än..


Känns iallafall tryggt att känna bebisen sparka runt då vet jag att han lever. Sitter upp i sängen nu o försöker dricka massor för det stod det på telefon att man skulle göra. Gick ju över först när jag hade suttit upp en stund med. 


Får väl ta å ringa dom idag igen. Jag som har tid igen först på onsdag men eftersom jag har behövt ringa dom efter två veckor varenda gång så måste ju de innebära i praktiken att det är för långt å ha tre eller fyra veckor mellan besöken på spec. Hinner ju alltid hända nåt före det. För verkligen inte en lång avslappnad stund i graviditeten där jag får en chans att kanske försöka njuta o känna mig lugn o trygg. Det hinner hända nåt lagom till att jag börjar hitta de där lugnet varje gång. Ush nu gör det ont igen fast bara som molvärk de krampar inte iallafall. 


Hoppas jag får provsvaren idag med på min senaste odling som jag lämnade i måndags. Kanske har en infektion igen kanske det som ger mig såna här smärtor nu. Hoppas ju bara att det syns på provet isåfall för det är ju inte alltid det gör. 


Å självklart händer det på natten då man inte kan ringa dom. Hade varit så skönt om 1177 hade haft en chatt seriöst för orkar inte prata med nån människa nu e så trött. Men jag hoppas det inte blir värre det här. Det gjorde så ont fast de kändes inte som det skulle sätta igång men vem vet de kanske de gör kanske e såhär det brukar börja i normala fall. Kändes som bebis låg långt ner igår igen o irriterade därav att de inte blev så mycket gjort på dagen o jag hade morgonrock hela dan. Kände mig ju liksom redo för att gå och bädda ner mig konstant. Men men ja hoppas de inte blir nåra mer såna smärtsamma kramper nu e ju bara i vecka 24+2 ju 

Presentation

Fråga mig

37 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ linnluvlee med Blogkeen
Följ linnluvlee med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se